Min kropp är som en robot. Den rör sig framåt och för mig dit jag ska. Kanske inte riktiga robotar känner, men den här har ont i kroppen, det pirrar och kryper i den. Jag bryr mig om omvärlden men samtidigt kan jag inte ta in andras känslor så det känns som jag inte bryr mig. Har stängt av mig lite och bryr mig inte om att känna. Varken glad ? eller ledsen ?. Bara är. Som en Robot.

Borde göra något åt lägenheten. Städning på jag göra. Men koncentrera mig på att få i mig mat istället. Är faktiskt inte så sugen på att äta. Men vet att jag mår faktiskt bättre om jag äter. Målet är ju att må bra.

Hemma känns det tungt att andas. Vet varför. Gubben och jag hade planerat att han skulle vara hos mig dessa två veckor innan jag och baren skulle vara bort i tre veckor. Nu är jag här men inte han. Det kanske blir lättare i höst när man inte har eller hade några planer på att vara med varandra.

När man står här med facit i hand. Både ångrar och inte av beslut jag tog angående gubben. Ångrade att jag inte var med honom mera, hjälpte honom mera. Jag vet att jag gjorde det jag kunde göra för honom. Jag mådde inte själv bra. Orkade knappt med mig själv. All energi och kraft gick till barnen. Hade ingen över till gubben och mig. Önskar att jag hade mått bättre så hade jag kunnat hjälpa honom. Men jag gjorde inte det. Mår fortfarande inte bra. Nu har sorgen tillkommit oxå. Så nu har min reptilhjärna satt igång som gör att jag gör det jag ska göra.

Hoppas ni som läser detta mår mycket bättre och njuter av sommaren. Jag ska försöka göra det
Kramar