Jaha verkar som jag har lyckas ta mig igenom behandling 5 av 6. Bara en kvar. Behövde inte åka ambulans denna gång. Det ör ju positivt. Men om jag ska beskriva hur det känns att få cellgifter så kanske detta är ett sätt.

Tänk dig att det är en liten gubbe eller gumma med små lego bitar som först river ner dig och sedan lite sakta bygger upp dig. De måste trycka och passa in bitarna lite här och där. Och då för det ont. Men det knäpper till lite här och där när det passar. Man blir väldigt trött av detta. När man tror de är klara så inser man att de har byggt utifrån och in så nu sätter de igång med skelettet och f...n vad det värker till då.

Och allt detta sker under en till en och halv vecka. Sedan hämtar man sig och så är det igång igen.

Men vet ni efter nästa gång så ska de vara klara och lämna mig ifred. Då kan jag själv få bygga min kropp igen.

Denna gång var bättre än förra men känslan att inte orka mer är starkare även fast jag vet att jag är framme snart. Tror känslan att bara vill vara färdig med detta är så stark så jag har lite svårt att tänka bara en gång till. Psykiskt är jag färdig med detta nu och då finns inte en gång till fast den finns där. Håll tummarna att när värken laggt sig så får jag några fina dagar som gör att jag orkar den sista oxå.

Ojoj vilka fina killar jag har. De ställer verkligen upp när mamma behöver. Min lilla skäller till och med på mig att jag inte har plockat undan efter mig. Jag har nog lyckas uppfostra dem till omtänksam killar iallafall. Ibland mitt i tonåren är det svårt att se det men ibland lyser det igenom. Älskar dem mer än jag kan säga.

Ha en bra dag

Hur ber man om hjälp?

Lätt att säga svårare att göra eller hur?

Men det beror på vad man behöver hjälp med. Behöver man hjälp med att borra ett hål, såga, gräva osv är det lite lättare att be om hjälp.
Att be om hjälp för att städa toaletten, dammsuga, laga mat osv är svårare.

Att hjälpa någon med dens vardagsgrejer är oxå svårt. Man är rädd att kliva den man hjälper tånarna. Och man är är rädd att få den man hjälper känna sig värdelös för att den inte orkar göra saker.

Har tänkt mycket på detta. Har man någon som vän eller närastående som behöver hjälp tillfälligt för den är sjuk eller har ett barn som är sjukt så kan man nog egentligen bara hjälpa utan att fråga vad denna behöver hjälp med. Utan komma och bara göra.

Men om man har någon vän eller närastående som troligen inte kommer att komma tillbaka och kunna klara sig helt själv kanske man får vara lite försiktigare för då är det nog känsligare för troligen vet denna någon att hen inte kommer att bli bättre.

Jag är ju två tonårskillar som kan hjälpa mig och de gör det. De skulle nog göra mera om jag bad dem. Men jag vill att de ska få vara tonåringar. Jag ber bara nör jag verkligen inte kan. Tror de har det tufft att se sin mamma så dålig som jag ibland är räcker för dem. De måste ju få bearbeta sina känslor för att ha en sjuk mamma. De ser att jag får ena biverkningen efter den andra under min cellgiftsbehandling. Jag vet inte om hur jag hade reagerat om om någon av mina föräldrar att genomgått detta när jag var tonåring.

Nu har jag skrivit av mig lite.

Ha en bra dag.