Jag vill bara ge upp. Orkar inte med detta längre. Vikten som jag kämpat så länge med att den skulle gå neråt börjar sakna men säkert gå upp.

På grund av blodpropparna i lungan kan jag inte göra något som höjer min puls. Ja visst jag kan gå på långsamma promenader. Kan inte gå till gymmet. Kan faktiskt inte dammsuga. Skura. Klippa buskar i trädgården. Vända jorden i pallkragarna.

Visst jag kan äta mindre. Ni som har minskat mat intaget vet ju att det är skit jobbigt att gå och vara små hungrig hela tiden.

Om ni räknar in alla andra saker jag måste kämpa med nu så förstår ni att jag bara vill ge upp nu.

När allt börja gå min väg med träning, viktnedgång, ekonomin och inte minst av allt livet var roligt igen. Vad händer då? Jo då hittar de skuggor i brösten, det blir operation, det blir cellgiftsbehandling, det blir proppar i lungorna. Blir jag straffad för att livet började bli bättre. Började flyta på liksom. Eller vad händer?

Förstår ni att jag blir frustrerad. De senaste 16 åren har det varit något mer eller mindre som jag har varit tvungen att kämpa med. Fysiskt eller psykiskt. Det har varit tuffa år. Visst två underbara glädjeämnen har ju det oxå varit. Barnen. Det är de jag lever för. Men vad har jag gett dem?

Ja jag låter som en deppergök. Idag är jag en. Tycker faktiskt mitt liv just nu är trist. Försöker accepterar att det är så nu. Men vissa dagar vill jag inte acceptera det. Får jag känna så? Just nu känner jag mig inte fri för jag är så himmla beroende av andra för att mitt liv ska vara ok. Jag vill klara mig själv. Vill säga fan vad lat du är som inte dammsuger. Vill ha det som nu. Det behövs dammsugas och jag kan inte göra det. Måste be killarna att göra det. Hur lätt är det att få en 13-åring eller en 16-åring att göra det utan att det blir en viss konflikt med dem? De är ju tonåringar. Även fast de kan göra det måste de protestera det ligger i deras tonårstid att göra det. Men jag orkar inte med protester. Men vill avlasta mamma så hon slipper när hon kommer hem. Eller ska jag sätta mig på min kontorsstol och rulla runt med den och dammsugaren.

Ja vi får se hur jag gör. Men i dag är ingen bra dag för mig. Hoppas eran dag är bättre.

Snart ska cellgiftsbehandling nr 2 av 6 vara klar.

Hur mådde jag denna gång. Inte lika trött. Men bra har jag inte mått. En dag på akuten har det varit.

I måndags så ringde jag cancer teamet och sa att det känns lite tungt att andas är det normalt. De svarar åk in till karolinska intensiv akuten på en gång och undersök detta. Beställde taxi (har tillgång till sjukresor) åkte in. Taxin släppte av mig lite fel. Utanför barnakuten. Dit jag skulle låg runt hörnet. Fick typ gå i fem minuter i uppförsbacke innan jag kom rätt. Flåsade som om jag hade varit ute på en powerwalk i en timme när jag kom fram. Blev inskriven. De tog blodtryck och mätte syresättningen. Tydligen bra. Hamnade då på bedömnings akuten istället. Fick eget rum. Jag behöver väl inte skriva att det var en massa väntan emellan varje sak som skulle göras. Skulle ha varit på vårdcentralen och lagt om min piccline men det fixade de här på akuten. De tog prover. Fick prata med läkare. De tog Ekg. Och för säkerhetsskull skulle de ta lungröntgen. Men de trodde inte det var något. Det är tydligen vanligt att man kan få blodproppar i ben och lunger under cellgiftsbehandling och efter stora opertioner och om man är överviktig. Men innan den röntgen så fick jag lite och äta. Två polar renklämmor och en liten burk yoggi. Jag trodde faktiskt inte de fanns längre.

Tillslut så kom en sådan där som springer runt med patienter till olika avdelningar för att bli undrsökta. Tydligen gick traumalarmet när jag var där. Men de tänkte vi hinner nog med Pia så hon slipper vara här i flera timmar till. Det fick typ smyga ut mig sedan från MR-röntgen. Hur det smög men en överviktig tant på en bår vet jag inte. Jag blundade för jag tänkte att jag ville nog inte se.

Tillbaka till mitt rum igen blen det någon timme väntan till. Sedan kom en väldig allvarligt ungläkare in och talade om att jag hade blodproppAR långt ner i ena lungan. Fattade först inte att det var flera men så här någon dag senare fattade jag det. Fick veta att jag skulle vila och att jag inte fick höja pulsen. Så inga promenader eller träning. Kan få gå lite i hemmet som till toaletten och sätta mig och äta i köket typ. Och sedan fick jag reda på att jag skulle ta blodförtunnande för att lösa upp propparna. Med spruta. Och pga min vikt behöver jag två sprutor per dag. Morgon och kväll. Om jag förstått rätt så ska jag ta sprutor i ett halv år men efter 6-8 veckor räcker det med en.

Jag tyckte jag var nere i botten innan detta. Men tydligen fanns det en våning ner. Blev nog i chock. Igår kunde jag inte sotera mina tankar som jag brukar. Pratade men terapeuten för onkologen och hade även samtal med psykologen på Midler. Det var redan inbokade tider sedan innan. Det var nog bra att jag hade dessa samtal. För att ta mig igenom dagen sov jag mycket. Hade bra musik på i bakgrunden. Och framförallt så hade jag mamma som såg till att jag fick i mig mat och hjälpte mig med allt annat.

Framåt kvällen blev jag lite piggare och satt och tittade på tv med mamma.

Idag är det en ny dag. Solen skiner. Och jag hoppas jag mår lite bättre än i går. Mitt huvud mår bättre för jag har fått upp en massa pyssel idéer där igen. De var helt borta i går.

Nu tänker nu gud vad stark hon är. Ja kanske men det finns alltid devsom har värre. Jag har ett helt team runt mig i min behandling som jag bara kan ringa till och få hjälp. Wow alla har inte det. Jag har nära och kära nära. Jag behöver inte vara rädd. Gör jag som läkaren sagt så kommer det gå bra. Alla är starka när det gäller både i små och stora saker komihåg det.

Ha en bra dag. Vill inte vara med om det jag går igenom men kommer att gå igenom det ändå och hitta positiva stunder och må bra där.

Har mått hyfsat bra i några dagar. Har varit ute på promenader och varit aktiv. Igår var jag på gymmet, så härligt. Har därför träningsvärk idag. Hoppas att jag kommer i väg på tisdag oxå.

På onsdag är det dax för behandling 2 av 6. Är lite orolig för hur jag ska må efter. Men de säger att den första gången är värst. Så hoppas att det är så.

Jag har blivit tröttare. Måste sova halva eftermiddagen. De har sagt att jag kommer att bli tröttare. Det ser jag inte framemot. Tycker redan nu att jag sover förmycket.

Tycker det är så långt till 1 juni då jag får den sista behandlingen. En evighet kvar. Tiden går långsamt nu. Det handlar bara att ta igenom dagen.

Så illa är det kanske inte. Planerar vad jag ska så i mina pallkragar. Stickar lite. Pysslar med diamond painting. Men ganska enformigt. Undviker affärer och folksamlingar. Gymmet är det enda stället jag går till. Jo jag undviker nyheter. Skulle ju följa det men tror jag skulle bli orolig och rädd då. Tittar typ på nyheter en gång om dagen kanske två. Det är inte så att jag inte bryr mig men jag resonerar så att jag inte kan gör något åt det nu. Koncentrerar mig på att ta mig igenom mina behandlingar och bli frisk och stark. Är det egoistiskt? Nä tycker inte det.

Medans jag skriver detta sitter Moltas och spannar på mina fåglar. Fåglarna verkar ta det med ro. Kanske spannar lite tillbaka

Ha en skön söndag vi är på väg med stora steg mot våren nu.

KRAM