Första testet inför att att börja jobba. Påväg till dietisten tidigt på morgonen. Änså länge helt ok. Har invigt vinterjackan för i år och upptäckte att den är väldigt rymlig i år. Nästa år är den kanske förstor. Vilken tanke. Jag håller på att bli för liten för mina kläder.

Tror min spiral har vänt. Vissligen snurrar den väldigt sakta och är väldig skör men tror att det ändras och den kommer bli stabilare.

Tänkt efter vad jag gjort och vad som har skett under dessa "nästan" tre veckor jag varit hemma. Det som har skett är att jag fått sovit mycket. Värken har minskat till en nivå som jag tycker är hanterbart. Jag har fått mer energi. Jag har gjort saker i mitt hem det har tagit tid men jag har lyft bort en del saker som har legat över mig.

I morgon börjar jag jobba igen och ser framemot det. Det är halvdag och fredag så startar mjukt. Det är ju väldigt praktiskt att börja jobba på måndagar men tror att det är skönare för kroppen och psyket att börja i slutet av veckan. Då blir inte det så tungt.

Ha det gått och håll tummarna att jag inte har gått upp.

Jaha nu har snart mitt break kommit till sitt slut. Mår jag bättre? Nja. Värken är bättre. Jag har känt glädje. Men energin var är den? Vill göra saker. Som pyssla om mig själv. Ha färgbomb i håret, raka bena, ta ett fotbad. Mina blommor behöver vatten, fåglarna behöver få rent. Gör jag något av det? Nä liksom bara går omkring som en zombie, en trött zombie som bara är och gör inget.

Jag har nog blivit tonåring igen för det är precis så min äldsta son gör. Han är i sin egen värld. Men jag tror han känner sig gladare än mig. Så jag är nog inte i tonåren.

Nä jag är i min fibrodimma och försöker hitta en lösning som får dimman att lätta.

Allt jag försöker göra känns som jag först måste klättra upp på ett berg för att komma igång. Sedan klättra upp på yttligare ett för att göra det. Sedan klättra upp på ett till för att komma ner. Måste alltså klättra även för att vila. Och i en dimma.

Men på fredag ska jag börja jobba. Vem vet dimman kanske lättar då? På torsdag ska jag till dietisten och se fall jag fortfarande är under 100 kilo.

Hoppas att ni har det bättre.

Va 23 år redan? Var har alla år tagit vägen? Nu har du varit död längre än du levde. Slutar man aldrig sakna någon? Undra verkligen hur livet runt oss hade varit om du hade levt. Jag tror mycket hade varit annorlunda. Släkten hade betett sig annorlunda.

Men hade jag varit annorlunda? Hade jag gått igenom allt jag har gjort? Eller hade jag gått in i väggen? Eller hade jag fått fibro? Så många frågor så få svar. Kommer aldrig veta det. För är det något jag vet kan man inte ändra det som har hänt, bara det som ska hända.

Elin jag saknar dig. Även fast vi i perionder var ganska hårdhänta mot varandra och hade perioder då vi inte sågs så hade vi ett speciellt band till varandra. Vi kände varandra utan att prata, vi kunde bli arga på varandra utan att vi slutade gilla varandra. Vi kunde tycka helt olika och det var ok det oxå. Jag kan önska att du var här nu. Ibland känner jag din närhet men det är inte riktig samma sak.

Hoppas du har det bra där du är.

Kram kusin Pia

Lite uppdatering från mig. Sist skrev jag att jag hade gett upp. Gett upp och upp. Nä accepterar att jag har perioder då jag inte är arbetsför pga värk som lätt till depression. Ta nu en break och försöker få ordning på värken så depressionen kan sjunka tillbaka. Mamma och Moltas är i Märsta nu passar på att följa dem ut på morgonpromenaderna. Promenader är bra både för fibro och depression. Men blir så trött efter. Men eftersom jag är hemma kan jag lägga mig och vila.

Jag gör det nödvändigaste, vilar och tar promenader. Hoppas på att det ska hjälpa. Förstås försöker jag pyssla och handra roliga hanarbeten som gör mig glad.

Handtränar fåglarna. Lyssnar på bok. Försöker inte ha måsten bara. Har ett lungt tempo när jag gör saker.

Förstås så fortsätter jag med 5:2 dieten även fast jag är sjuk vill ju gå ner i vikt. Men fan vad svårt det är att inte stoppa i sig något gott hela tiden när man är hemma. Försöker hålla samma tider som jobbet med raster och lunch och inget små ät emellan. Lättare sagt än gjort. Men de dagar jag klarar det ger jag mig själv en klapp på axeln.

Ha det

Man kan undra ifall jag har gett upp kampen mot depressionen eller går jag till angrepp från ett annat håll så jag inte sjunker för lågt. Jag är helt klart inne i en depression just nu. Har kämpat emot den de senast fem-fyra veckor och verkligen trott att gå till jobbet och få stimulans av att vara social med kollegor och göra mitt jobb och ha rutiner.

Det har inte hjälp.

Har inte känt mig riktigt glad på jätte länge. På ytan kansk men längst inne nä. Ljuset vi har inne oss som får oss att gå vidare och känna lycka, energi osv är väldigt svag hos mig. Nu gör jag ett break och försöker vända spiralen som gör ljuset svagare.

Igår försökte jag slappna av tydligen åkte alla spänningar i kroppen upp i huvudet. Jävlar vilken huvudvärk jag hadde. Gick och la mig tidigt och efter en dusch kunde jag sova. Vaknade tidigt. Huvudvärken är borta. Håller nog på att läka.

Tog ett fotbad nu på morgonen. Detvar riktigt skönt för fötterna. Lite miljöombyte ska jag försöka men oxå. Men först en fika med en vän.

Måste berätta att mina fåglar verkar se när tågen åker förbi. De börjar kvittra som galningar när det händer. I nte som de är rädda utan som det händer något roligt. Tok fåglar.

De är mer rädd för min mobil än tågen.

Skulle inte har skrivit om vab i går. David ringde och sa att han hans mage gjorde ont och han hade diarré. Fick vända i Helenelund och åka hem och vabba. Idag tar mamma och Moltas hand om honom så jag kan jobba.

På tal om Moltas så fick han träffa fåglarna för första gången i går. Det gick bra men han verkar tycka att de kunde leka med honom. Eller så kunde han iallafall få jaga dem lite. Fåglarna tittade på honom och sedan brydde de sig inte om honom. Vissligen vågade de inte hoppa ner till matskålarna nör han satt och iakttog dem.

Nu fick jag vara hemma en dag så passade jag på att ta hand om mig. David tittade på TV då sov jag. Och så pysslade jag lite med Diamond painting. Blev två elefanter. Där emellan serverade jag David med det han behövde. Mår mycket bättre i dag.

Ni får ha en trevlig fredag och helg KRAM

Blir mer och mer förvånad över mig själv att jag lyckats komma iväg på morgonen. Så trött, så låg och så ont. Tabletterna hjälper ytters lite. Hade inte protesterar hög ljud om David hade sagt att han mådde dåligt. Lite vab en eller två dagar hade suttit bra. Men jag är väldigt glad att jag inte behöver ta vab och David mår bra så han kan komma till skolan. Det är ju bäst när vi kommer iväg till våra jobb/skolor och tjänar/lär oss pengar/saker. Livet blir lättare om man gör det.

Igår blev vi ner pussade av Moltas. Han har ännu inte träffat fåglarna. Inte mamma heller. Det blir troligen i kväll. Jag fick hjälp att hämta ut packet igår. Tummen upp för det. Nu har fåglarna fått en gunga till. Jag trodde då att Hobbe skulle få sitta på sin gunga och sova i natt men icke. Alva och Zelda la beslag på dem. Hihi. Hobbe satt och surade brevid Kalle istället.

Ni få ha det bra denna torsdag.

Nu är det verkligen mörkt på morgonen. Solen brukar ha börjat gå upp när jag sätter mig på tåget. Men inte nu. Bara mörker. Barnen sover som stockar när jag går hemifrån. Till och med fåglarna skulle ha sovit om jag inte envisas med att tända en lampa och byta vatten och se till att de har mat innan jag går. Jag släcker lampan när jag går så håller de sig lugna ett tag till.

Det är kallar oxå. Gör egentligen inte så mycket men värken har blivit värre. Ligger högt på smärtskallan hela tiden. Blir väldigt trött av det. Och då är det tur att jag sover på nätterna iallafall. Men känner mig låg. Ifall det är värken eller något annat eller både och vet jag inte. Det är som en tjock mörk dimma-känslan i hela kroppen. Förutom att den värken så känns kroppen tung och orörlig. Den är absolut inte orörlig. Jag är mer rörlig än vad jag har varit på många år. Jaja påväg till jobbet nu.

Ha det gått