Igår fick jag min sista cellgiftsbehandling. De drog ut picclinen oxå. Efter som jag tog kortison igår iför behandlingen så sov jag ytters lite inatt. Men det vat sista gången. Har inställnigen att jag aldrig kommer att få cellgiftsbehandling någon mer gång i mitt liv. Lättare att tänka så.
Under, innan och efter så var det tre sjuksköterskor som kom och gratta mig för jag har tagit mig igenom hela behandlingen. Har tydligen haft extra jobbigt. De gav mig muntliga tapperhetsmedaljer i jätte sorlek. Jag trodde jag hade haft en normal behandling, men tydligen har fibron gjort att det blivit värre. Jag har tänk under hela behandlingen att detta var förebyggande och att den hade inte spridis och när det är över när det är slut. Det är det som fick mig att stå ut. Har tänk på dem som får cellgifter och har cancer som har spridits och inte vet om behandlingen funkar. Det måste vara värre.

Ok nu ska jag ta det lungt några dagar och låta biverkningar komma och gå. Sedan är det dax att få upp flåset så jag orkar börja gå promenader. Och så småningom komma tillbaka till vardagen med allt det innebär med jobb och hushållsarbete osv. Det är en lång väg. Har ett bröllop i september och så hoppas David och jag att jag orka gå på Europe när de är på Gröna Lund den 22 september.

Sedan måste jag ta tag i vikten oxå. Miska socker intaget. Men det ska nog gå efter att cellgifter försvinner. De gjorde mig extremt sugen. Och när jag kommer igång och röra på mig så försvinner nog en del kilo som jag gått upp.

Näst grej är att få tillbaka styrkan i händer och och armar så jag kan börja virka och sticka igen. Nu virkar jag så löst så det blir så sladdrigt. Och jag kan inte pyssla med minatyr saker ännu. Men när mamma och David åker till Gotland tar jag fram ett puzzel på 2000 bitar.

Ha en underbar midsommar

Jag skulle vara klara nu. Men jag reagerade för mycket på behandling 5 så det blev lite ändringar i planeringen. Jag blev för trött. Jag var typ sängliggande 80% av dygnet återhämtade mig inte alls efter behandlingen. Så de ställde in sista behandlingen som skulle ha varit den 1 juni. Eller de ändrade till en annan typ av cellgift som ska intas en gång i veckan. 3 veckor i rad med början imorgon den 9 juni. Så sista gången blir på torsdag innan midsommar. Så jag fick en vecka till på mig för återhämtning. Jag har blivit piggare vaken dag tid, kanske en liten lur på någon timme mitt på dagen, och sover på natten. Har lyckas göra lite här hemma.

Känner en viss oro inför morgondagen hur jag ska reagera. De säger att denna typ av cellgifter inte ska påverka mig så. Behöver inte ta lika många tabletter runt denna. Endast tabletter som ska motverka illamående och tabletter som ska motverka en allergisk reaktion den dagen jag får cellgifter. Så håll tummarna att det funkar.

Tänker så här. Efter midsommar så kommer det bara att gå åt ett håll. Framåt. Och det kommer bli bättre dag för dag. Då är det dax att ta hand om konditionen. Bygga upp den sakta men säkert. Bara denna extra vecka känner jag att jag orka mera än vad jag orkade veckan innan. Så jag ser ljuset i tunneln. Sedan är det dax att ta upp kampen mot vikten igen. Förhoppningsvis så avtar detta behov av socker som jag har haft under behandlingen. Det har gjort att jag har gått upp alla kilon jag gick ned under hösten. Men har hört av andra som varit i samma situation som jag har haft samma problem och att kilona rasade snabbt efter behandlingens slut. Kommer jag i gång med promenader och minska socker intaget så kommer det nog hända en massa. Men jag tar det problemet efter midsommar. En sak i taget.

Längtar efter att påta i trädgården och så längtar jag efter att pyssla. Inget av dessa saker har jag orkat. Längtar oxå efter den vanliga grå vardagen. Då man längtar till helgen när man är på jobbet. Då man får bli irriterad på pendeltåget som är försenat. Då man är trött av att man har varit och jobbat. Längta efter då jag orkar göra så mycket så tiden inte räcker till. Orkar åka och träffa vänner. Orkar bara ta en promenad. Städa huset. Ja ni hör. Jag längta efter de tråkiga "måste" sakerna som jag inte kan göra nu. När man går igenom en sådan här sak så får man andra perspektiv på livet. Ja ni kommer att tänka: Förstår det. Jag gjorde det förut när jag hörde att någon hade gått igenom liknande saker som vändet upp och ner på livet. Men jag kan säga nu jag förstod inte alls då. Jag trodde jag visste hur trött man kunde vara när jag hade min utmattningssyndrom. Men det var ingenting mot detta jag har varit nu. Man kan verkligen vara trött på olika sätt. De flesta har nog känns sig så här trött en dag eller två. Men i veckor. Det tar på krafterna. Eller det tar på allt. Både fysiskt och psykiskt. Det är bara viljan att fortsätta som gör att man tar sig igenom detta.

På fredag har min älsta lilla son gjort sin skolplikt. När blev han så stor. Minns fortfarande hur liten han var när han föddes. Ja han är på väg in i vuxenlivet med stormsteg.

Den andra lilla sonen går ut sjuan. Han är inne i en fas då utseende är viktigt. Han tycker att han är skitsnygg. Eftersom hans mamma inte orka resa någonstans i sommar ska han åka själv med mormor till Gotland. Hans mål är att spana in tjejer och gå på loppisar.

Vi får satsa på semestern nästa år då ork och pengar finns (Förhoppningsvis).

Ha en bra dag.