Denna helg infaller en av de saker jag tycker mest om. Jag visste inte att jag skulle reagera så är.

Tidformera helgen i Tierp. Träffa goa bujo-vänner shoppa till och pyssla i bujon.

Jag har varken ork eller pengar att åka så jag ligger i min soffa och gråter för att jag missa detta. Så löjligt. Det kommer ju flera tillfällen att åka på.

Men jag är nog så trött på den situationen jag är i. Är lite deppig. Kämpar med mina promenader. Det värker i kroppen och själen.

Kram alla bujo-vänner hoppas ni får roligt. Jag kommer igen mig och då hoppas jag att jag får träffa er.

Var his sjukgymnasten eller fysiketerapeuten som det heter. Fick reda på att en operation är ett trauma för kroppen. Visste det faktiskt. Och det tar minst ett halvår för kroppen att åter hämta sig från det. Och det tar år innan nervtrådarna har reparerat sig oxå. Summering av operationen är att kroppen borde ha återhämta sig efter traumat iallafall. Men nervtrådarna kommer leva sitt liv ett tag till.

Hon sa att jag hade fått hästkurer av cellgifter. Jaha inte undra på att jag mådde dåligt. Eller hade ett helvete. De bröt ner alla snabba celler så som slemhinnor, hår, ja ni förstår. Men även resten av cellerna påverkades. Jo tack jag märkte det. Men nu har håret kommit tillbaka. Men förstås så beter jag mig inte som alla andra. Det första håret brukar vara krulligt mitt är rakt. Kul med omväxling. Hon sa att blev enormt stressad av den behandlingen och att det tar tid för den att komma tillbaka man måste hitta en balans för kroppen att återhämta sig. Det där är utan fibro alltså. Jag har fibro och då är det lite mer komplicerat att hitta balansen för återhämtning. Det tar längre tid. Jag kan inte pressa kroppen lika mycket. Den stressar uppsig lättare tydligen. Men jag kommer att bli bra.

Summering av behandlingen: de gav mig cellgifter för en häst och jag är en människa. Klart jag mådde dåligt. Det kommer att gå långsamt att komma tillbaka. Måste ha tålamod. Fibromyalgia förvärrade det mesta under behandling och efter behandling. Men jag kommer bli bra. Ja den där fibron kommer ju hänga kvar tyvärr.

Eftersom har så långtid nu har varit nedbruten både fysiskt och psykiskt så måste någon säga åt mig vad jag ska göra. Visa med hela handen. Har inte den kraft och envishet som jag brukar. Så säg inte det skulle vara bra om du gjorde.... Utan säg du ska göra så här nu. Om två veckor kollar vi hur det gått ok. Jag bad fysiketerapeuten att göra så och hon gjorde det. Så nu känner jag att jag harven piska efter mig.

Vad ska jag göra då?

Jo två promenader per dag. En meditation om dagen.

Det ska jag väl klara. Låter ju inte så jobbigt. Men jag har hittills bara tagit en promenad om dagen och det var väldigt länge sedan jag försökte meditera. Jag ska lyssna på något i 23 minuter som heter kroppscanning. Aktiv vila.


Jaha då är det väl bara att sätta igång. Håll tummarna att jag klarar detta. Det ör ju första steget till att komma tillbaka till det normala.

Jag kämpar och kämpar. Mot alla möjliga motgångar. Visst jag har haft framgångar oxå. Men tyvärr mest motgångar. Jag tror på att själen lever vidare och ska lära sig något nytt i varje liv den lever. Tydligen behöver min själ lära sig motgångar.

Men vad min själ än ska lära sig blir jag irriterad på en del dumma människor som inte kan ändra sig ett minsta. Utan går vidare i samma fotspår hela tiden år ut och år in. Vad ska deras själar lära sig?

Hur många kan klara sig på 15 000 i månaden med två tonåringar. För mig är det tillfälligt jag kommer att jobba heltid igen och ha kanske 6 till 7 tusen mera i månaden. Och då kommer jag kunna spara ihop en buffert. Jag har tur att jag har en mamma med bra pension som kan hjälpa mig. Men det finns så många där ute som oxå har drabbats av sjukdom som de inte kan hjälpa och tillfälligt inte har ekonomi att klara sig. Får lämna hem, bli bidragsberoende för att få det gå runt. Som har tagit alla sparpengar och försökt att härda ut så de inte behöver lämna hem och bli bidragsberoende.

Jag har tagit mina sparpengar de är slut nu. Jag har inte unnat mig något på väldigt länge. Mina pengar går till barnen och boende. Det extra jag måste ha får jag låna till. Barnen har en far som tror att jag lurar honom på pengar. Så när jag nu när mina pengar är slut ber honom att betala mera för barnen blir det jävligt surt från hans sida. Han har bil. Jag har ingen. Visst jag bor i hus han i lägenhet. Men jag bor med mamma i det. Vi delar på kostnaden av huset. Har mindre månadskostnad än om jag hade bott i lägenhet. Därför har jag inte behövt bett något av honom förrän nu. Jag har varit sjukskriven sedan mitten av januari. Kommer nog inte jobba heltid förrän till sommaren. Det betyder att i januari blir sjukpenningen ännu mindre. Hur ska jag få honom att förstå att pengar jag ber om är till våra barn inte till mig. Jag kan gå omkring med urtvättade kläder. Äta rester när de inte är hos mig. Det är ok. Men jag vill inte att mina barn ska behöva det. Kan han inte bara betala lite mera nu. Det är ju bara tillfälligt.

Ok jag har aldrig skrivit skit om honom förut på bloggen. Jag valde att skaffa barn med honom. Har och tycker fortfarande att det viktigaste är att barnen har det bra. Att de känner sig trygga med båda sina föräldrar även fast de är skilda. De är trygga och de behöver fortfarande känna det tills de kommer ut i vuxenlivet. Jag försöker verkligen se de positiva sidorna hos honom och sudda ut det negativa för barnens skull. De känner sin pappa på sitt sätt. Jag på mitt. Det är inte viktigt för mig att de ska veta exakt varför vi är skilda. Men jag tror de ser olikheterna och förstår ju äldre dem blir. Jag är inte världs bäst på att vara mamma jag försöker. Just nu har jag extra kämpigt. Sjukskriven plus alla höjda kostnader som drabbar oss alla.

Jag kan inte friskskriva mig nu. Jag har värk 9 på smärtskalan. 0= ingen smärta alls, 10= värsta tänkbara smärta.
10 är för mig när jag inte kommer upp ur sängen därför ligger jag på 9 jag kommer upp. Men ska börja på rehab nu så jag kan komma igång med att jobba så jag kan sluta låna och be om pengar. Men vet ni jag vet inte hur det ska gå när smärtan är så hög. När jag som alla andra med fibro gör lite till ökar smärtan och jag måste pressa kroppen en massa för att komma till den mini nivå jag behöver för att kunna börja jobba. Sedan fortsätta att pressa så jag kan jobba heltid igen och sedan fortsätta så kroppen kommer i en nivå så den klarar jobba heltid länge. Sedan är det underhållning av den nivån. Jag vill bara känna att jag kan släppa lite på de ekonomiska sakerna runt barnen så jag kan koncentrera mig på att komma tillbaka. Tänk att det ska vara så svårt att förstå. Om någon läser detta och känner min ex-man prata lite med honom. Jag vill inte ha hans pengar jag vill att våra barn ska ha det bra. Han är en bra pappa. Han är trångsynt mot mig. Han behöver inte gilla mig, Han behöver inte ta hand om mig, men han behöver ta hand om våra barn när jag inte kan. Det är en fyra fem år till vi behöver sammarbeta sedan är barnen vuxna. De får bidra till hushållet de bor i. Visst kan jag kommer jag hjälpa dem. Men inte tillsammans med deras pappa.
Jag var tvungen att få ur mig detta. Jag har haft ett helvete hittills i år med några enstaka höjdpunkter. Nu kommer det bli bättre men det blir en kamp men jag klarar det som jag brukar.

Känner att jag har det bra iallafall, det finns de som har det värre.

Kram

Det var länge sedan jag skrev. Har känns som jag bara skrev när jag var nere och det är jobbigt.

Nu har jag lite mera positiva saker att skriva.

Jag tror jag har nämt att ett av mina mål var att komma till min kusins bröllop i början av september. Jag lyckades. I helgen som var så var jag på bröllopet i Säröhus som ligger lite utanför Göteborg. På vägen ner så åkte mamma och jag till Malmköping och kollade läget där. Det var sig likt andra affärer. För er som inte vet så bodde min Mormor där. Var mycket där när jag var liten. Nästa stopp var Gränna. En sen lunch där Moltas fick vara med. Ni skulle ha sett hans ögon när maten kom in. Han trodde nog allt var till honom. Handlade lite polkagrisar förstås. Dagen efter resan kunde jag vila för festligheterna var inte förrän vid 17.00 Och det gjorde jag. Visst hade jag velat gått ner till stranden men det var för brant så jag hade inte kommit upp igen. Träffade många trevliga människor. Ett underbart bröllop. Var inte med till dansen men nästan. Dagen efter åkte vi hem utan stopp. Igår så vilade jag hela dagen. Gjorde ytters lite.

Andra positiva saker är att jag ska börja med rehab i slutet av denna månad. Ska vara på något som heter Centrum för cancerrehablitering på Sabbasbergs sjukhus. I november ska jag till Mösseberg på två veckors rehab.

Nästa mål är att orka ta mig till Gotland i slutet av oktober för att delta på en 80-års fest. Biljetterna är beställda. Killarna hänger på. Mamma och Moltas är redan där. Så första problemet är att ta sig till Nynäshamn. Kommer jag dit och in på båten löser sig resten. Vi åker med mamma hem sedan.

Jag måste berätta en sak. Ni tycker säker det inte är något speciellt men för mig är det. Jag kan virka igen. Har fått tillbaka kraften i händerna igen. Så glad för det.

Ja nu har det ju inte varit frid och fröjd hela denna tid sedan jag skrev sist. Jag har haft fruktansvärt ont i kroppen. Och det gör att jag blir trött och låg. Men tycker att det börjar bli lite bättre nu. Min vikt går sakta neråt utan att jag har ansträngt mig speciellt mycket. Men en tre-fyra kilo sedan midsommar. Så när jag anstränger mig så går det kanske snabbare.

En annan sak som var jobbigt var när skolorna började och vänner började jobba igen och jag fortsätter att vara hemma. Den riktiga vardagen har inte kommit tillbaka ännu. Det kommer nog ta några månader till. Men det är verkligen skillnad på vad jag orkade vid midsommar mot nu. Så det blir bättre.

Hoppas jag skriver snart igen.

Kram kära läsare