Just nu är det jobbigt att minnas. Minnen kommer upp överallt där vi var tillsammans. Hur han gick, hur han stod och väntade på mig, köket en riktig jobbig plats. Det var ju han som lagade den mesta maten, det var han som diskade de flesta diskarna, det var ju han som var där mest. Hans del av soffan, där han satt/låg och höll på med sin dator medans jag hansarbetade. För att få närkontakt så brukade han hålla mig i foten. Ja ni förstår nu arbetar min hjärna på högtryck för att minnas alla detaljer från vårat liv tillsammans. Men när jag gör det nu så gör det ont, hoppas jag någon gång kommer att känna värme och glädje istället när minnena kommer. Försöker verkligen gå vidare, försöker verkligen glädjas åt det lilla. Det är skit jobbigt att se alla par som man passerar, när de håller varandra i handen, tittar på varandra så där man gör när man älskar någon, pussas, kramas osv. Samtidigt tycker jag om att se det för känslan att vara kär i någon är härlig och det sprider glädje omkring sig. Ni som har en partner som ni älskar komihåg att vissa att ni älskar hen och fota nära och kära. När de är borta så betyder korten väldigt mycket.

Nu gjorde jag det igen skriver av mig min sorg. Jaja tålamod.

På jobbet mellan samtalen så virkar jag en Manadala duk. Hade börjat på en hade typ fem varv kvar. Då repade jag upp den blev inte nöjd. Började om från varv tre. Bild kommer i morgon. Så här såg den ut när jag innan jag repa den (plus ett antal varv till)

Har fortsatt på Rasmus matta.

Igår kom bilderna på min fotbollskille. Så söt.

I förrgår virkade jag två hjärtan ett till min kraven Pia (lilla) och ett till min älskling som jag hoppas jag får sätta vi hans urna på begravningen