I går blev det en dramatisk eftermiddag. Efter hade ätit lunch fick jag magknip. Inget ovanligt för mig när jag berhöver göra tvåan. Ibland blir jag även matt efter gjort tvåan. Men nu fick jag diarré och började må illa och började svettas så det verkligen ran över hela kroppen. Tänkte om jag tog en dusch så lugnar det sig. Men då började jag hyperventilera och blev kraftlös. På någon kostigt sätt lyckades jag få tag på en handduk att lägga över mig så mina söner inte skulle behöva se mig naken. Jag lyckades även ta min klänning och knöla till den till en kudde. Så låg jag där i duschen hade kräks lite inte mycket. Vet inte hur länge men minst en halv timme innan David kom och undrade om jag inte skulle börja jobba. På något sätt lyckades jag med hjälp av David ringa till jobbet och säga att de inte skulle räkna med mig mer denna dag. Efter det låg jag nog kvar lika länge till innan jag lyckades ta mig in till min säng. Svettades lika mycket och smärtan i magen var stark. Hade absolut ingen kraft. Var någonstans mellan metvetande och ometvetande. Misstänker att det gick ytterligare en timme innan jag kände detta var för mycket för att jag skulle klara av på egen hand. Lyckades få kontakt med mina killar och be dem skaffa hjälp. De ringde sin pappa först sedan ringde David vårdguiden. Med hjälp av David så lyckades vi få fram hur jag mådde. Då tyckte de att jag skulle åka in till akuten. Sa jag har ingen som kan köra mig. Så det kom en ambulans och hämtade mig. När jag skulle resa mig från sängen kom allt upp på min heltäckningsmatta. Peter hade kommit oxå. Han tog han om det värsta av syorna och killarna medans jag åkte till akuten. Väl där fick jag ett eget rum och en lång väntan matt men inte lika kraftlös. Lättade lite nör jag kräktes. Fick inte dricka och allt detta satte igång fibrovärken fick ingen smärtastillade heller. Var så törstig och kände hur värken blev värre och värre. Men annars mådde jag bättre. Tillslut så fick jag två alvedon och lite vatten att skölja ner dem. Jäklar vad vattnet var gått. De tappade mig på lite blod och så började väntan på svar från dem. Nån timme senare kom läkare och jag fick ett glas saft för att testa hur magen reagerade. En halv timme senare fick jag en smörgås och två glas saft.blev bara piggare och piggare. När det gått över en timme efter mackan larmade jag och frågade om jag fick åka hem. Medan jag väntade på läkaren flyttade jag ut i väntrummet så någon sjukare än jag fick ett rum att ligga i. Runt halv tolv på natten blev jag utskriven och kunde ta en taxi hem. Då var nästa problem. Jag hade inte fått med mig nycklarna. Men efter överens kommelse med Peter så skulle jag ringa när jag var på väg hem. Så han och Joakim tog emot mig och släppte in mig. Allt detta för att min mage inte tyckte om något som jag stoppat i mig på lunchen. Kan säga har nog fått i mig saker som kroppen inte tycker om men det kommer ju upp på engång. Sedan är man lite matt sedan bra. Inte så här. Har aldrig reagerat så här stark förut. Undra ifall min fibro påverkar att min kropp överreagerar så här. Hoppas det aldrig händer igen. Tog en sjukdag idag för att vila. Det känns skönt att man har sina killar och exman som kan hjälpa en när man behöver hjälp.

Mår bra nu ska jobba i morgon min sista innan fyra veckers semester. Jag lovar ska vara nog med vad jag stoppar i mig.

Ha det gått.

Känner mig lite bättre inombords idag. Min lilla son var här ett par timmar och umgicks med mig. Vi pratade om ingenting men samtidigt om allt. Tänk att det kan få en att må bra. Ett litet samtal med sonen.

Det behövs inte mycket för att må bra. En kollega ringde och störd min vila på min fika igår. Men det gjorde inget för jag blev på lite bätte humör resten av dagen.

Så små små gester kan få en annans dag att bl bättre.

Ha det gått

Vad händer med människor nu för tiden? Eller har det alltid varit så? Tror att socialamedier har lätt till att många vänskaper är ytliga. När någon visar att man mår dålig försvinner de såkallade vännerna. Det stöd av vänskap man behöver finns inte där. Den stress vi skapar för att vara mera aktiv i livet så man kan visa upp det på socialamedier. Man får inte ha tråkigt. Att helt enkelt lyfta telefon och ringa en vän som bara behöver omtanke har man inte tid med. Att gå över och ta en kopp kaffe och snacka lite det funkar oftas inte för man bor lång ifrån. Men när man tar kaffet kan man slå nummret och ringa en vän. Jag tror inte att det är bara jag som känner så här. Det finns många runt oss som känner så här. Jag är inte så bra som jag vill att höra av mig. I min bujo har jag ett motivationsbingo istället för att jag ska få köpa saker så har jag skrivit upp vänner som jag ska ringa och facetimea med. För jag vet att jag blir glad att få prata med andra. Om de inte kan så messar jag lite med dem försöker visa omtanke utanför socialamedier. Nu vill jag inte att ni som läser detta känner dåligt samvete för att ni inte har hört av er. Och på engång ringer, skriver till mig. Jag är inte ute efter att ni ska tycka synd om just mig. Utan att ni ska tänka efter finns det någon som jag borde höra av mig till. Någon som jag har dragit mig undan för. För jag inte vet vad jag ska säga? Ring eller skriv till den personen. Den personen behöver nog det.

Nu är det snart dax att jobba. Ha en bra dag.

Ja ännu en dag i mitt tråkiga och meningslösa liv har börjat. Nu tänker ni så här nä det är inte alls så du är bara lite låg idag. Tyvärr så är det inte. Min kropp blir sämre. Orkar mindre och mindre. En liten promenad eller liten cykeltur. Ja menar kort på typ 10-15 min är kroppen helt slut. Känns som jag har sprungit ett Marathon. Helt slut. Är det fibron som gör det? Troligen. Min kropp är typ 90 år medans min hjärna och vilja är 30. Ni förstår vilken kamp jag har varje dag. Änså länge är hjärnas vilja starkare så jag gör saker men det tar kraft och energi. Det gör att depressionen kryper fram lite sakta. Hur fan vänder jag på detta? Jag har slut på idéer. Det som brukar få igång mig gör inte det längre.

Umgås med nära vänner låta dem hjälpa mig. Ja visst men mina nära vänner bor långt bort och kan inte hjälpa mig praktiskt hur mycket de än vill. De som finns i när området är inte nära vänner det är vänner som har glidit bort ju sämre jag mår. För att jag har inte orkat gå ut och ta en fika. Eller har inte orkat gå en powerwalk. Eller göra något annat roligt som kräver arrangemang och energi. Ja det krävs en norm kraft från mig att göra det allra minsta sak. Det tråkigaste är att de tycker jag är tråkig då. Men man kan komma till mig då har jag oftast mer kraft och energi. För jag har inte behövt ödsla den på att ta mig iväg. Japp livet skulle vara lättare om jag hade råd med en bil. Men nu har jag inte det så det är llivet är lite svårare.


Ha det så bra.