Vad hände? Ska jag få alla biverkningar man kan få när man får cellgiftsbehandling?

I tisdags morgon började de kännas kontigt runt bröstkorgen. Mest bak i ryggen. Efter dagen gick så blev känslan att inte få i sig tillräcklig luft komma och blev mer andfådd. Jag trodde först att det var revbenen som börjar värka. Att jag trodde det så stämde det rätt i tiden att skelettet värken skulle komma. En följd av igång kickande av de vita blodkropparna. Men det blev värre och tillslut kändes det riktigt obehagligt. Då var det mitt i natten. Jag ringde ett av mina nummer och frågade vad jag skulle göra. De sa åk in till akuten på KS Solna. Tänkte först ta sjukresa med taxi men mamma sa du orkar inte det försök med ambulans. Så ringde 112 och fick en ambulans utan problem det tog typ en halvtimme innan de kom men det var ju ok. Kommer in på akuten där de står och väntar på mig. Vlev omhändertagen på en gång. Ekg, och en massa prover togs. Oj glömde fick redan i ambulans luftgas och obehag känslan försvann snabbt. Tillbaka till akuten.

Där blev det en lång väntan. Men mådde ok med luftgasen och tänkte att de måste ju analyser proverna och det tar väl minst en timme. Var väl inne på akuten runt halv fyra på natten/morgonen.

De där bristerna man ligger på är ju inte de skönaste inte. Smala är de oxå.

Okej det gick en timme och jag var vid gott mod efter omständigheterna. Sedan började tankarna skena. Jag är ju som person så jag tycker inte man ska tycka synd om sig själv. Men ibland behöver man det för att orka igenom jobbiga saker. Så jag började tycka synd om mig själv. Och undrade varför detta skulke drabba mig. Jag var ju på gång att gå ner i vikt. Och när jag jade kommit till rätt kg skulle jag ju i förebyggande syfte operera brösten och få nya lita snyggare bröst. Jag skulle ju inte få cancer. Men jag fick det. Och på mindre än en månad så vändes min värld upp och ner. Och nu låg jag på akuten och undrade ifall jag hade fått mera blodproppar i lungorna. Och om det skulle ta mitt liv. Så jag grätt en skvätt där och tyckte synd om mig själv.

Vid sex tiden kom en läkare. Han ställde en massa frågor och sa att han hade läst i min journal om mina andra akutbesök under denna behandling. Blev väldigt trygg att han hade läst på om mig. Han gjorde ultraljud på lungorna och hjärtat. Tydligen vanligt att få vätska där när man får den cellgiftsbehandling jag får. Hittar inget. Men jag har ondare igen och obehaget var tillbaka. Sa att jag har fibromyalgia och då sa han ja det är nog orsaken att du har jobbigare. De som har fibro brukar ha det jobbigare under behandlingen. En MR på lungorna för att se om propparna är större eller mindre eller borta. Sedan kom frågan om smärtlindring. Vill du ha morfin? Jag talade om att jag aldrig hade tagit det som smärtlindring men kan väl testa när jag är här. Jag fick slappnade av somnade sov hårt vet inte hur länge men en till två timmar. Och vet ni jag hade i princip ingen smärta WOW. Hur många år sedan var det? Inte vet jag.

Efter ha sovit var det MR kl 8.00 När jag kom tillbaka till akuten fick jag två renklämmor och ett glas lingondricka och det smakade så gått. Kan säga att inget hade smakat gott de senaste dagarna. Så det var ljuvligt att det smakade gott.

Runt nio kom värken tillbaka och fick en ny dos. Somnade igen. Så skönt. Vi tio ko. En ny trevlig läkare och medelade att mina lungor såg fina ut. De proppar jag hade var borta. JIPPI. Och inga nya.

Men vad orsakade detta obehag, smärta i lungorna då?

Först ska jag tala om vad jag fick lära mig. Jo lungorna i sig har inga nervtrådar som gör att man känner smärta i dem utan de sitter i lungsäckarna. Fråga mig inte mera om det. Men troligen är det så att jag har fått en liten inflammation eller retning på just lungsäckarna när mina proppar löste upp sig. Kommer att känna en viss obehag som jag har gjort i en vecka typ men sedan går det över. Ska ta mina värktabletterna (alvedon och ipren) och sedan ta morfin tabletter till natten så jag få sova.

Och sovit det har jag gjort. Kom hen vid elva. Åt lite med mamma gick och la mig en halvtimme senare. Sov till halv fem typ. Middag och tv. Och lite småsnack med mamma sedan i säng redan vid halv nio. Sov hårt till ett på natten. Tog tabletter sov typ en halv timme senare. Vaknade någon gång mellan åtta och halv nio.

Är fortfarande trött kommer nog sova nu på dagen. Men känner mig lugn av beskedet om propparna.

Ha en skön dag.

Snart har jag tagit mig igenom behandling 4 av 6. Nedräkningen är på rätt sida. Men oj vad trött jag har varit denna gång. Dessa tre sista gångerna är nu cellgifter från de första. Smaken har varit för jävlig. Vatten smakar verkligen illa. Mer värk ikroppen. Magen har reagerat mera denna gång. Nu börjar jag undra hur jag ska hitta krafter att komma tillbaka efter behandling. Min kondition är lika med noll. Att resa sig från sängen, soffan eller stolen gör mig andfådd. Hur ska jag då orka ta mig till pendeln, åka till stan, ta mig till jobbet, jobba, ta mig till pendeln, åka pendel, gå från pendeln och sedan göra middag? Det är mitt stora problem nu. Kondition kommer inte snabbt. Och har man fibro måste man skynda väldligt långsamt. Så behöver komma igång med en strategi redan nu. Men ta en promenad på 10-15 minuter finns inte just nu. En halv minut till en minut är det som gäller just nu. Men hur ofta per dag och när kan jag öka lite. Vid nästa och nästa behandling så bakar jag igen men förhoppningar att jag har ökat där emellan.

Men jag har ramlat ner i min grop så många gånger och börjar undra ifall jag klarar ta mig upp igen. Vilket jävla jobb jag har framför mig. Blir trött bara på att tänka på det. Men konditionen har ju inte bara med flåset att göra. Behöver den för att koncentrera mig oxå. Och för att kunna handarbeta och pyssla behöver jag den. Och jobba då oxå. Men jag behöver vara kreativ för att må bra. Så konditionen är viktig för min livssituation. För att må bra.

Men hur kommer jag dit? Hur hittar jag min inre styrka att ta mig di igen? Orkar jag en gång till? Eller har jag ingen ork längre? Jag vet inte. Orken är mindre än vad den brukar vara. Att bara skita i det ligger närmare än att göra det.

Var hittar jag styrkan igen? Eller viljan att komma igen? Jag brukar inte ha så svårt att hitta den men nu är det det.

Om ni har förslag hur jag ska göra så säg dem. Kram

Ja ni jag trodde jag hade upplevt värk men icke. Under behandlingen får jag sprutor som ska kicka igång de vitablodkropparna. Har nog nämt det förut. När det kickar igång så börjar det värka i skelett. Mest i höfterna. Men jag vet att jag har skelett i hela kroppen det har jag allt känt. De två andra gångerna har det varit en värk jag klarat. Men denna gång. Fy fan säger jag. Och då är jag van med smärta. Kunde inte sitta, kunde inte ligga. Kunde stå i typ en minut. Det var som fyrverkerier av smärta som exploderar gång på gång. Jag tog citadon som jag blir helt groggy av. Men de hjälpte så jag sov typ tre timmar sedan kom värken tillbaka men jag var tvungen att vänta några timmar innan jag kunde ta mera värktabletter så fick genom lida helvetet igen. Och så gick det runt ett par gånger innan det gav sig. Jag är medtagen nu men det går åt rätt håll.

Pratade med min kontaktsköterska på Bröstmottagningen och berättade lite hur det hade varit. Hon berättade att de tre kommande behandlingar kommer att göra mera ont än de tre första. Jag sa att då måste vi ha en smärtaplan. Ska träffa dem i nästa vecka så håll tummarna.

Jag är halvvägs nu.

Kram

Behandling 3 klar. Hur gick det denna gång? Inget besök på akuten iallafall så det är ju bra. Men nä hur mycket ska jag orka? Det är frågan. I tre, fyra dagar har jag ätit, sovit, ätit, sovit. Varit på toa där emellan. Ingen ork till något. Varit rädd för nya proppar. Lyckas ta mina sprutor. Svider som fan när man tar dem. Nu är jag halvvägs. Ska jag jubla eller? Kommer jag komma igen och få ork. Bara lite orka att ta en liten promenad? Just nu känns det som att det kommer aldrig gå. Det är så ansträngande att gå från ena sidan av huset till den andra. Blir andfådd som jag har varit ute på en powerwalk i en halvtimme. Det värsta är att för att må någorlunda bra behöver jag få i mig socker. Som i kakor, godis. Snabb energi. Låter helt galet när man har så långtid jobbat på att undvika det. Men det är det bästa för att jag ska kunna sitta uppe och äta med resten av familjen. Och så måste jag få i mig något var tredje timme. Jag som hade lyckas gått ner under hundra. Börjat träna på gymmet. Fått en trygghet i min ekonomi. Allt är om kullkastat. Kommer jag tillbaka till det? Någonstans långt inne i mig tror att jag kommer tillbaka dit och lite till. Men det är väldigt långt inne. Jag vill ha ett slut på detta nu. Men har tre behandlingar kvar. De kommer vara blandat på ett annat sätt än de tre första så jag vet inte hur jag kommer att må. Förlåt min klagan. Ha det gått