Livet i depression hur är det?

Ja hur ska jag säga? Man lever med en massa känslor men samtidigt inga känslor. Tankar irrar runt i huvudet. Gammla som ny tankar. Mest de jobbiga sakerna man har gått igenom i livet. Det blir ju ganska många saker när man är 50 år. Ibland men sällan dyker det upp några roliga och trevliga tankar.

Jag har tagit tag i en del av orsaken till depressionen. Värken. På tisdag ska jag till min husläkaren och få hjälp. Nu när jag håller på med rehab efter min cancer och cellgiftsbehandling så måste jag pressa lite på kroppen och då gör det jävligt ont. Och det beror på fibron. Jag försöker hålla mig undan en massa tyngre smärtstillande. Dels för man blir lätt beroende och dels vill jag spara min lever. Men i perioder måste jag accepterar att jag behöver hjälp mot smärtan så jag kan gå framåt.

Försöker undvika ordet "måste" jag försöker byta ut det till " bör" eller "borde". Jag har en förmåga att inte göra saker om man säger "måste". Behöver använda omvänd psykologi på mig för att få saker gjorda. Jag kan inte skriva "att göra lister" men rubriken "att göra" utan brukar skriva "vill göra" istället. När jag skriver upp saker i min bujo så är det inte "jag ska göra" utan "hoppas jag gör dessa". Men samtidigt kan man ju inte curla sig själv hela tiden utan man måste säga till på skarpen ibland. Nu gör du det. Punkt slut.

Som mina promenader jag MÅSTE ta minst en per dag. Det spelar ingen roll om jag inte vill. Måste bara. Går jag inte ut så kommer jag inte framåt i min önskan att bli som det var innan cancern. Men efter som jag måste så har jag långa samtal med mig själ varje gång jag ska ut. Även fast jag vet att jag mår bättre av att röra på mig. Och det är därför jag bara kommer ut engång om dagen speciellt när min värk är hög och min trots mot måste. Två jobbiga saker att övertala. Jag hoppas genom att skrivit detta kommer ut idag. Håll tummarna.

Kram

Idag gick jag inte mina promenader. Jag gjorde ingeting om jag ska vara ärlig.

Jo jag gjorde en pirogdeg som min yngste kunde göra piroger.

Jojo jag tittade på min serie Gosspi girl.

Och låg i soffan och undrade varför det är såhär. Jag är liksom ett skal. Det är tomt inom mig. Jag tvingar mig att gå två promenader per dag. Idag lyckades jag som sagt inte. Det värk överallt i kroppen

Jag undra varför jag kämpar så helatiden. För när jag kommer till ett liv som börjar fungerar rasar den igen på något sett. Jag kämpar och kommer tillbaka om och om igen. Men rasar lika mycket. Vad händer om jag inte lyckas komma tillbaka utan jag blir en vandrande vakuum. Eller en zombie som bara är utan känslor eller lust för livet. Många säger du kommer att bli bra det ta bara tid. Ok det tar tid, jag blir äldre, förutsättningar blir svårare.

Jag har en duk jag virkar har bara ett varv kvar men jag kan inte få mig att göra den. Jag har ett projekt i hobbyrummet den gör jag inte heller. Har en diamond-tavla på gång gör inte den heller. Det är tre saker jag älskar att göra. Städar inte, tvättar ibland men viker inte tvätten. Tar inte han om min fåglar som jag skulle vilja. Det går ingen nöd på dem. Men om jag hade lagt lite tid med dem så kanske de hade varit tamare. Tar inte hand om trädgården heller. Tycker om att påta i trädgården. Vet inte hur allert jag är med mina killar just nu. Är nog inte så rolig att umgås med.

Ja jag är nog inne i en depression nu. Allt som har hänt sedan beskedet om att de hade sett några skuggningar i brösten har kommit över mig. Jag går nu i gruppsamtal för att få stöd och veta att jag inte är ensam. Nä ensam att ha gått i genom en cancerresa är jag inte det vet jag. Men ensam är jag.

Opera bort brösten var förjävligt. Gå igenom cellgiftsbehandling ett helvete men att återhämta sig efter det förjävliga och helvetet är rena tortyren.
Allt går micro långsamt framåt. Ja det går framåt men frustrerande långsamt. Jag vet vad jag ska göra för att komma framåt. Det är motion. Och det är bara jag som kan ge mig motion ingen annan. Kanske någon undra hur kan jag hjälpa. Jag vet inte, jag har ingen aning. Om jag hade det hade jag bett om det. Får väl hoppas att det löser sig.

Imorgon äter vi piroger till middag stora killen kommer. Hoppas jag kan vara trevlig så det inte tycker att jag är världens tråkigaste mamma.

Ha det