Det var ett tag sedan. Har kämpat med hög värk hoppas att det lättar lite nu. Tror en av orsakerna var försäkringskassan (FK). Hade fått ett sjukintyg på 50% till 31 augusti men inte hört om FK hade godkänt det. Efter jobbiga erfarenheter med dem så vågade jag inte vara säker först beslutet kom. Och det gjorde det i morse. De godkände det. Så om min kropp och huvud kommer i samma våg längd hoppas jag gå upp till 75% första september och 100% 1 december. Just nu är huvudet där men kroppen är efter. Men nu ska det bli bättre över sommaren då jag även ska börja gå på schema. Så öppningar och svängningar med ensam arbete blir det. En ny utmaning.

Det är färdigt sått i pallkragarna. Det blev olika sorters sallader, spenat, salladslök, morötter och palsternacka. Lite av varje. Visst ja dill blev det oxå. Tomatplantor står på till växt. Så nu är det vattnig och väntning som gäller.

Joakim hjälpte mig med två land oxå. Där jag eller vi satte potatis i ena och rödbetor i andra. Känner mig så nöjd.

Håller på att anlägga en blom rabatt på framsidan. Tror jag i tidigare inlägg visade att jag hade fått takpannor av en granne. De ska iallafall bli en fin kant runt den rabatten. Huvudsakligen kommer det var kärleksört i den men tänkte att mellan dem ska jag sätta lökar som hittar i andra rabatter i trädgården så det kommer bli en blom ocean till bin, humlor, andra insekter och ögon. Jag tar lite i taget så det tar kanske hela sommaren att fixa det.

Men inuti mig finns nu en lättnad. Jag kan njuta av sommaren. Kämpa vidare med att komma tillbaka till ett så normalt liv som möjligt.

Nu ska jag pyssla om mina fåglar och sedan hoppas jag att jag orkar fixa kopplingen mellan stuprör och min vattentunna så jag kan samla regnvatten.

Ha en bra dag.

Nu har det gått åtta sedan du bestämde dig för att ta ditt liv.

Fan redan åtta år. Hur skulle livet varit om du levt? Hade du lyckas bli nykter så vi hade kunnat dela ett liv? Så mycket men och om som dyker upp i huvudet en sådan här dag. Saknar dig. Så ledsen att du valde den väg du gjorde. Kanske är du på en bättre plats nu vem vet. Om det är så som jag tror så är din själ redan i en ny människa för att leva om det du avslutade. Vi får hoppas den hamnade i en ny människa som inte bär beroendegenen så dem får lära sig det den ska utan att vara beroende av alkohol.

Men i dag för 6 år sedan föddes denna lilla varelse.

Han ger många glädje med sina upptåg. Fick just ett sms av killen bakom som sa att han snart skulle harva.
Moltas gubben är lite större nu.

Så livet går vidare hur sorgligt det än är. I november är det 10 år sedan pappa dog. Det har hänt så mycket dessa år så ibland undrar jag hur jag fortfarande kan stå upp och vilja fortsätta. Men jag är nyfiken och vill veta vad som händer längre fram i livet. Även fast jag måste ta ett litet steg i taget.

Kram på er och ha en skön dag.

Idag lyckades jag hitta 3 par strumpor med hål i innan jag hittade ett par hela. Det är så konstigt att om ett par går sönder så går ett helt gäng sönder. Samma är det med trosor. Har ni samma problem?

I helgen började jag rensa min rabatt på framsidan. Kommit kanske halvvägs. Var och hämtade tegelpannor som jag ska ha som rabattkant. Fick gå två svängar. Första gick bara jag och Joakim. Nästa lyckades vi få med David. Men det tog sin tid. Han skulle först klä på sig, borsta tänderna, sätta på sig lukagott och sist av allt skinnjackan skulle på. Vi kunde ju stöta på någon som man måste se snygg och tuff in för.

Förra förra året flyttade jag kärleksört till denna rabatt. Har tänkt att lägga i lökar som jag hittar i min andra rabatt. Mellan dem så det blir ett smörgåsbord för insekter. Speciellt för bina. Får se om de gillar det.

Annars har jag tagit det lungt.

Upptäckt att jag glömt min storytelplatta idag så det blir ingen bok att lyssna på när jag åker till och från jobbet. Får bli musik istället.

Idag ville jag inte gå upp men på något sätt kom jag upp. Åt frukost, klädde på mig, packade väskan och sedan gick jag. På väg till pendel kan man inte annat än bli glad när man ser alla knoppar på träden och hur gräsmattorna börjar bli gröna. Man kan tro att man bor vid kusten för man hör måsar och trutar hela tiden.

Ha en bra dag

Ok jag vet att ens bar växter upp och blir stora och kommer flytta hemifrån.

Men inte nu. Min son är på internat i veckorna ser honom varannan helg. Och i går får jag reda på att han kanske inte kommer hem i helgen om vädret är fint. Han ska åka omkring i traktor på åkrarna. Och han njuter nog varje minut. Men lilla mamma börjat inse att han är stor och få vara glad då hon kanske får se honom.

Men jag har hans lillebror hemma änså länge. Igår tittade vi på sista avsnittet av Walking dead. Känns lite sorgligt. Nu har vi ingen serie vi följer tillsammans. Så nu vet jag inte hur vi ska inta middagen. Vi har ju gjort det framför TV:n och Walking dead. Ska vi börja göra det vid köksbordet nu?

Vi får se i kväll vad som händer. Vi kanske börjar på en ny serie.

Idag mår jag lite bättre i sinnet. Det är liksom lite lättare. Värken är kvar men jag försöker be den vara brevid mig istället för i mig. Om jag ska förtydliga mig så försöker jag att inte få värken att ta över mig. Och göra så jag slutar leva. Jag kommer troligen alltid har värk och jag och värken får leva sida vid sida så jag kan göra saker. Som arbetsterapeuten sa ta ett trappsteg itagen. Nu pratade hon om återhämtning efter cancer att skuggan efter den får vara brevid och man bjuder den på lite te osv. Så jag tänkte att jag kunde göra det med värken oxå. Har nog ibland ett stor tebjudning till alla skuggor som finns i mig. Det kan var nedbrytande men de kan även vara stärkande för jag har ju tagit mig igenom en massa och finns kvar ändå. Och så är det ju för dem flesta. Vissa har djupare dalar att ta sig igenom. Medans andra har mindre diken. Livet är upp och ner. Och man formas av det. Förhoppningsvis lär man sig saker oxå. Men hela tiden strävar man framåt mot nya äventyr. Arbetsterapeuten pratade om att man efter en cancerresa har blivit 2.0 av sig själv. Man kan inte bli som den man var innan diagnosen. Jag tror jag är på 3.0 2.0 var efter skiljsmässan, utmattningssyndrom och diagnoserna fibromyalgia och cancergen. I 10 år harjag kämpat nä i 9 år för att inse att jag har inte samna energi, jag har inte samma styrka som innan diagnoserna, utmattning, depressioner. Jag kom till insikt med det hösten 2021. Allt började gå bra. Ekonomisk, träning, själen. Men då kom cancerbeskedet december och raserade allt. Nu håller jag på att ta sakta, sakta trappsteg för trappsteg. För att komma tillbaka till den jag var hösten 2021. Jag tror jag kan bli som jag var då mitt 2.0 version. För cancern har funnits där sedan 2015 i mina tankar mer eller mindre. Mina dalar är inte lika djupa nu som de var för ett halv år sedan. De är inte några små diken. Men tillräckligt grunda att jag kan ha en del av mig ovanför kanten.

Så denna dag känns som en bra dag och jag tänker njuta av det. Njuta av att stora sonen njuter av sin skola även fast det innebär jobb på helger och sommar lov. Njuter av min lilla son som är en verklig tonåring som jag får lära på nytt hur man plockar undan efter sig. Hur man spolar och stänger toalocket. Varje gång jag säger det säger han Men jag gjorde det ju. Och när jag visar så ser han oförstående ut. Så i tankarna gör han det men inte i handlingen. Allt ska gå snabbt och han kommer att göra det när han blir äldre. Försöker inte bli arg på honom. Ser att han försöker göra sitt bästa. Så jag njuter av att jag kan få skälla lite på honom. Snart är han för stor och flyttat hemifrån.

Nu är det dax att kolla att utrustning fungerar så jag kan jobba mina timmar.

Ha en bra dag och försök och njut av era liv.

Jag kämpar som fan. Har en jävla värk. Om man tittar på en skal mellan 0-10 där 0= ingen värk och 10= värk som du inte står ut med. Jag brukar ligga mellan 4-5 men de senaste veckorna har värken pendlat mellan 8- 10 varje dag. Det konstigaste är att jag har inte fallit ner i brunnen ännu. Det var länge sedan jag har haft så här ont så länge. De andra gångerna har jag fallit nästan handlöst ner i brunnen. Nu snubblar jag vissa dagar och reser mig igen. Inte till helt uppåt stående men iallafall. Det kommer förstås över mig, nu lägger jag mig ner och så ligger jag där tills det är bra. Men det funkar ju inte så.

Ska prata med min rehabkonator om hur min fortsatta sjukskrivning ska fortlöpa från 1 juni. Jag hoppas på fortsatt 50 % tills efter sommaren. Så jag kommer in i lunket och till och med tycker det är tråkigt. Som jag gjorde när innan jag gick upp till 50%. Jag har gjort de två största stegen från inte jobba alls till 2 timmar per dag och sedan 4 timmar per dag. Sakta sakta men säkert trots värken kommer jag framåt.

Jag vet att alla har sina fighter att gå igenom. Jag har inte värst. Men många har en partner på sin sida som stöttar och hjälper. Det har inte jag. Jag har min mamma som hjälper och stöttar men inte samma sak. Jag har två tonåringar som hjälper ibland. Den ena gör så gott han kan när han är hos mig. Men han är en 14-åring som är i sin lilla värld med skolarbete, dator och kompisar. Ber jag honom om hjälp så blir det mycket pust och stön. Men han hjälper efter mycket om och men. Tycker det är helt ok. Sedan har jag den andra 17-åringen som inte bor hemma i veckorna och kommer till mig varannan helg. Han verkar tycka att det är ett ont måste att vara hemma under helgen och är ännu svårare att få hjälp av. Jag som trodde att hans intresse för lantbruk skullegöra honom intreserad av lite trädgårdsarbete. Men det verkar som om man inte har en stor åker med traktor så är det inte intressant.

Så vad jag vill säga även fast jag har när och kära och ett gäng kompisar på nätet så känner jag mig ensam. Skulle vilja dela glädje och sorg med någon. Visst jag kan lägga upp en profil på någon dejtingsajt. Men man ska ju orka dejta. Men nu har tanken kommit så om den få gro så kanske jag blir redo om ett par månader. Men hur ska denna någon tycka om min avsaknad av bröst. Jag får ta det sedan.

Ha en bra dag