En dag med mycket sorg och tomhet. Flög från Visby, tog bussen till Märsta för att ta pendeln till stan. Efter några ärenden tunnelbanan till Skogskyrkogården för begravning av min livs stora kärlek.
Ska man behöva begrava sin kälek vid 43-års ålder? Vi hade kunnat levt 40-år till tillsammans. Ja när man är 70-80 är det ju mer naturligt att begrava sin stora kälek. Inte nu. Kan bli arg på honom att han valde bort livet, men samtidigt förstår jag honom. Med den ångesten såg han inte ljuset i mörkret. Minsta lilla motgång blev enorma motgångar för honom. Har ångest i bland. Men har nog inte haft så kraftig attacker som han. Jag ser ljuset bakom mörkret. Speciellt två underbara killar som behöver mig. Som gör att jag kämpar vidare. Jag är ingen curling-mamma, men mina barn kommer först. Det var därför jag tog en del jobbiga beslut angående min älskling. För barns mående kommer före mina känslor. Det veckor jag har barnen går de först och de veckor jag inte har barnen tar jag hand om mig för att orka när barnen kommer. Den enda fördelen att vara delad vårdnad.
Jag hade inte någon energi att hjälpa min älskling i hans våndor, försökte få honom att få profficonell hjälp men han ville inte. Han tog den lätta vägen för honom. Avslutade livet själv. Jävla egoistiskt om.jag får säga. Hans kaos överfördes på oss som är kvar, som brydde oss om honom.

Ibland önskar jag att jag hade mer ork och energi så jag hade kunnat hjälp honom. Men ju mer jag tänker på det så inser jag att den ångest han hade var djup och den fans där innan vi träffades igen. Jag förlängde nog hans liv. Hann ge honom kärlek och han ge mig kärlek men det räckte inte. Kärlek vinner inte över allt, mycket, men inte allt.

Tänk gärna på mig och ge mig styrka att komma igenom denna jobbiga dag.