...som sjuker fortfarande. Det är vad jag är. Både fysiskt och psykiskt. Håller på att sjunka ner i det mörka hål som jag har kämpat så för att komma upp ur. Trodde faktiskt att jag hade kommit upp ur den psykiskt men tydligen inte.

Om ni undrar så sitter jag på pendeln på väg till jobbet. Eller min kropp har tagit mig till tåget. Vet faktiskt inte riktigt om själen är med. Antagligen. Den fladdrar efter som en svans till kroppen. Man får väl hoppas att den hoppar in snart tror det blir lite lättare då.