Vad ska man göra när det inte syns utanpå att det är kaos inuti? Det värker, pirrar och tankarna flaxar om kring. Men ingen ser det för på utsidan ser jag frisk ut. Men jag kämpar varje dag med allt. Dels att göra något och dels att hejda mig att göra för mycket. Kämpa med att acceptera att det är så här nu samtidigt som jag måste gå vidare. Hur gör man när man ena stunden är full med energi och andra inte? Vad gör man när man är trött på att kämpa och vill bara dra täcket över huvudet? Man är trött på att känna så här, vill göra mer. Jag tycker att livet rinner i från mig just nu och jag kan inte göra vad jag vill. När jag tittar tillbaka det senaste året ser jag en massa kamp för att gå vidare och när jag tittar framåt ser det it lika dant. Var är det där ljuset jag brukar se. Vem släckte det?

Ibland trotsar jag mig själv tar mig ut på äventyr till Coop eller något sådant. Eftersom jag vill ha krafter kvar när jag kommer till affären tar jag bussen. om det finns plats på bänken vi busshållplatsen så sätter jag mig, men får förstås irriterande blickar från pensionärer som tycker de har mer rätt att sitta än jag. Får höra kommentarer som ja dagens ung är så lata, osv. Jag blev sur en gång och sa lite halv högt att även yngre kan ha ont i kroppen och behöva sitta ner. Ännu en kamp. Mådde jag bra så hade jag inte ens satt mig hade inte ens tagit bussen en hållplats, utan hade gått eller cyklat. Och jag önskar så himmla mycket att jag ska orka göra det. Det blir så mycket enklare då. Och så får man gratis motion.

Har i allafall varit ut på min promenad i långsam ? tackt. Ganska nöjd ? med det faktiskt. Det är min gottedag idag, men än har jag inte stoppat i mig något. Funderar på att göra en äppelpaj till i kväll.

Nä nu ska jag gå och ta några tabletter så värken lättar sedan ska jag sätta mig med en kopp te och virkningen.