Var his sjukgymnasten eller fysiketerapeuten som det heter. Fick reda på att en operation är ett trauma för kroppen. Visste det faktiskt. Och det tar minst ett halvår för kroppen att åter hämta sig från det. Och det tar år innan nervtrådarna har reparerat sig oxå. Summering av operationen är att kroppen borde ha återhämta sig efter traumat iallafall. Men nervtrådarna kommer leva sitt liv ett tag till.

Hon sa att jag hade fått hästkurer av cellgifter. Jaha inte undra på att jag mådde dåligt. Eller hade ett helvete. De bröt ner alla snabba celler så som slemhinnor, hår, ja ni förstår. Men även resten av cellerna påverkades. Jo tack jag märkte det. Men nu har håret kommit tillbaka. Men förstås så beter jag mig inte som alla andra. Det första håret brukar vara krulligt mitt är rakt. Kul med omväxling. Hon sa att blev enormt stressad av den behandlingen och att det tar tid för den att komma tillbaka man måste hitta en balans för kroppen att återhämta sig. Det där är utan fibro alltså. Jag har fibro och då är det lite mer komplicerat att hitta balansen för återhämtning. Det tar längre tid. Jag kan inte pressa kroppen lika mycket. Den stressar uppsig lättare tydligen. Men jag kommer att bli bra.

Summering av behandlingen: de gav mig cellgifter för en häst och jag är en människa. Klart jag mådde dåligt. Det kommer att gå långsamt att komma tillbaka. Måste ha tålamod. Fibromyalgia förvärrade det mesta under behandling och efter behandling. Men jag kommer bli bra. Ja den där fibron kommer ju hänga kvar tyvärr.

Eftersom har så långtid nu har varit nedbruten både fysiskt och psykiskt så måste någon säga åt mig vad jag ska göra. Visa med hela handen. Har inte den kraft och envishet som jag brukar. Så säg inte det skulle vara bra om du gjorde.... Utan säg du ska göra så här nu. Om två veckor kollar vi hur det gått ok. Jag bad fysiketerapeuten att göra så och hon gjorde det. Så nu känner jag att jag harven piska efter mig.

Vad ska jag göra då?

Jo två promenader per dag. En meditation om dagen.

Det ska jag väl klara. Låter ju inte så jobbigt. Men jag har hittills bara tagit en promenad om dagen och det var väldigt länge sedan jag försökte meditera. Jag ska lyssna på något i 23 minuter som heter kroppscanning. Aktiv vila.


Jaha då är det väl bara att sätta igång. Håll tummarna att jag klarar detta. Det ör ju första steget till att komma tillbaka till det normala.

Jag kämpar och kämpar. Mot alla möjliga motgångar. Visst jag har haft framgångar oxå. Men tyvärr mest motgångar. Jag tror på att själen lever vidare och ska lära sig något nytt i varje liv den lever. Tydligen behöver min själ lära sig motgångar.

Men vad min själ än ska lära sig blir jag irriterad på en del dumma människor som inte kan ändra sig ett minsta. Utan går vidare i samma fotspår hela tiden år ut och år in. Vad ska deras själar lära sig?

Hur många kan klara sig på 15 000 i månaden med två tonåringar. För mig är det tillfälligt jag kommer att jobba heltid igen och ha kanske 6 till 7 tusen mera i månaden. Och då kommer jag kunna spara ihop en buffert. Jag har tur att jag har en mamma med bra pension som kan hjälpa mig. Men det finns så många där ute som oxå har drabbats av sjukdom som de inte kan hjälpa och tillfälligt inte har ekonomi att klara sig. Får lämna hem, bli bidragsberoende för att få det gå runt. Som har tagit alla sparpengar och försökt att härda ut så de inte behöver lämna hem och bli bidragsberoende.

Jag har tagit mina sparpengar de är slut nu. Jag har inte unnat mig något på väldigt länge. Mina pengar går till barnen och boende. Det extra jag måste ha får jag låna till. Barnen har en far som tror att jag lurar honom på pengar. Så när jag nu när mina pengar är slut ber honom att betala mera för barnen blir det jävligt surt från hans sida. Han har bil. Jag har ingen. Visst jag bor i hus han i lägenhet. Men jag bor med mamma i det. Vi delar på kostnaden av huset. Har mindre månadskostnad än om jag hade bott i lägenhet. Därför har jag inte behövt bett något av honom förrän nu. Jag har varit sjukskriven sedan mitten av januari. Kommer nog inte jobba heltid förrän till sommaren. Det betyder att i januari blir sjukpenningen ännu mindre. Hur ska jag få honom att förstå att pengar jag ber om är till våra barn inte till mig. Jag kan gå omkring med urtvättade kläder. Äta rester när de inte är hos mig. Det är ok. Men jag vill inte att mina barn ska behöva det. Kan han inte bara betala lite mera nu. Det är ju bara tillfälligt.

Ok jag har aldrig skrivit skit om honom förut på bloggen. Jag valde att skaffa barn med honom. Har och tycker fortfarande att det viktigaste är att barnen har det bra. Att de känner sig trygga med båda sina föräldrar även fast de är skilda. De är trygga och de behöver fortfarande känna det tills de kommer ut i vuxenlivet. Jag försöker verkligen se de positiva sidorna hos honom och sudda ut det negativa för barnens skull. De känner sin pappa på sitt sätt. Jag på mitt. Det är inte viktigt för mig att de ska veta exakt varför vi är skilda. Men jag tror de ser olikheterna och förstår ju äldre dem blir. Jag är inte världs bäst på att vara mamma jag försöker. Just nu har jag extra kämpigt. Sjukskriven plus alla höjda kostnader som drabbar oss alla.

Jag kan inte friskskriva mig nu. Jag har värk 9 på smärtskalan. 0= ingen smärta alls, 10= värsta tänkbara smärta.
10 är för mig när jag inte kommer upp ur sängen därför ligger jag på 9 jag kommer upp. Men ska börja på rehab nu så jag kan komma igång med att jobba så jag kan sluta låna och be om pengar. Men vet ni jag vet inte hur det ska gå när smärtan är så hög. När jag som alla andra med fibro gör lite till ökar smärtan och jag måste pressa kroppen en massa för att komma till den mini nivå jag behöver för att kunna börja jobba. Sedan fortsätta att pressa så jag kan jobba heltid igen och sedan fortsätta så kroppen kommer i en nivå så den klarar jobba heltid länge. Sedan är det underhållning av den nivån. Jag vill bara känna att jag kan släppa lite på de ekonomiska sakerna runt barnen så jag kan koncentrera mig på att komma tillbaka. Tänk att det ska vara så svårt att förstå. Om någon läser detta och känner min ex-man prata lite med honom. Jag vill inte ha hans pengar jag vill att våra barn ska ha det bra. Han är en bra pappa. Han är trångsynt mot mig. Han behöver inte gilla mig, Han behöver inte ta hand om mig, men han behöver ta hand om våra barn när jag inte kan. Det är en fyra fem år till vi behöver sammarbeta sedan är barnen vuxna. De får bidra till hushållet de bor i. Visst kan jag kommer jag hjälpa dem. Men inte tillsammans med deras pappa.
Jag var tvungen att få ur mig detta. Jag har haft ett helvete hittills i år med några enstaka höjdpunkter. Nu kommer det bli bättre men det blir en kamp men jag klarar det som jag brukar.

Känner att jag har det bra iallafall, det finns de som har det värre.

Kram

Det var länge sedan jag skrev. Har känns som jag bara skrev när jag var nere och det är jobbigt.

Nu har jag lite mera positiva saker att skriva.

Jag tror jag har nämt att ett av mina mål var att komma till min kusins bröllop i början av september. Jag lyckades. I helgen som var så var jag på bröllopet i Säröhus som ligger lite utanför Göteborg. På vägen ner så åkte mamma och jag till Malmköping och kollade läget där. Det var sig likt andra affärer. För er som inte vet så bodde min Mormor där. Var mycket där när jag var liten. Nästa stopp var Gränna. En sen lunch där Moltas fick vara med. Ni skulle ha sett hans ögon när maten kom in. Han trodde nog allt var till honom. Handlade lite polkagrisar förstås. Dagen efter resan kunde jag vila för festligheterna var inte förrän vid 17.00 Och det gjorde jag. Visst hade jag velat gått ner till stranden men det var för brant så jag hade inte kommit upp igen. Träffade många trevliga människor. Ett underbart bröllop. Var inte med till dansen men nästan. Dagen efter åkte vi hem utan stopp. Igår så vilade jag hela dagen. Gjorde ytters lite.

Andra positiva saker är att jag ska börja med rehab i slutet av denna månad. Ska vara på något som heter Centrum för cancerrehablitering på Sabbasbergs sjukhus. I november ska jag till Mösseberg på två veckors rehab.

Nästa mål är att orka ta mig till Gotland i slutet av oktober för att delta på en 80-års fest. Biljetterna är beställda. Killarna hänger på. Mamma och Moltas är redan där. Så första problemet är att ta sig till Nynäshamn. Kommer jag dit och in på båten löser sig resten. Vi åker med mamma hem sedan.

Jag måste berätta en sak. Ni tycker säker det inte är något speciellt men för mig är det. Jag kan virka igen. Har fått tillbaka kraften i händerna igen. Så glad för det.

Ja nu har det ju inte varit frid och fröjd hela denna tid sedan jag skrev sist. Jag har haft fruktansvärt ont i kroppen. Och det gör att jag blir trött och låg. Men tycker att det börjar bli lite bättre nu. Min vikt går sakta neråt utan att jag har ansträngt mig speciellt mycket. Men en tre-fyra kilo sedan midsommar. Så när jag anstränger mig så går det kanske snabbare.

En annan sak som var jobbigt var när skolorna började och vänner började jobba igen och jag fortsätter att vara hemma. Den riktiga vardagen har inte kommit tillbaka ännu. Det kommer nog ta några månader till. Men det är verkligen skillnad på vad jag orkade vid midsommar mot nu. Så det blir bättre.

Hoppas jag skriver snart igen.

Kram kära läsare

Hur går man vidare i livet efter detta jag har varit med om?

Hur får jag min kropp att inte göra ont när jag rör på mig?

Ska jag bara accepterar värken och fortsätta framåt?

Eller ska jag accepterar att det här är ditt liv nu?

Ingen ork, värk så fort jag rör på mig, svettas som en gris när jag gör det enklaste sak (nu vet jag inte om grisar svettas).

Hur vänder jag på detta?

Jag vet inte. Det är som den viljestyrka jag brukar ha för att komma framåt har rymmt. Kan inte få mig att göra saker. Vill pyssla, men gör jag det nä. Vet inte varför.

Jag är väl i någon slags depression efter det jag har gått igenom. Antagligen helt normalt.

Ut och gå det hjälper mot depression. Ja men då kommer herr fibro fram och säger ajabaja det var inte bra nu måste du straffas men en massa värk. Hur kommer jag runt herr fibro då? Korta promenader? Tycker ju jag har gått korta men värken kommer ändå. Undra om det är bättre med motionscykel.

Men jag är uttråkad. Jag ser samma sak hela tiden. För att bli kreativ måste jag se nya saker. Hur lyckas jag med det när jag inte ens kommer ut runt kvarteret?

Har ett videosamtal den 18 augusti med Centrum för cancerrehabiliteringen. Det blir början på min rehab med sjukvården. Men det är tolv dagar tills dess och sedan tar det väl någon vecka innan det startar.

Jag behöver gör något nu.

Om jag inte gör något nu så sjuker jag ner djupare i depressionen. Och det är ju inte bra.

Varför ska måendet ändras så snabbt. Först är man låg i någon vecka. Sedan fick jag främmande (mer om det senare) och då kände jag verkligen hur min inre spiral vände och gick uppåt. En sådan härlig känsla. Men nu har den liksom vänt åt andra hållet. Jag har sovit dåligt i tre nätter. Det kan ju var förklaringen men ändå. Måste det vända så snabbt?

Nu ska jag berätta lite om mina besökande spiral vändare. Pia min underbara vän och hennes sambo och sambons systerson kom för sambon, systersonen och dottern (som sov någon annanstans) skulle orientera på o-ringen i Uppsala. Pia ville betala en slant men jag sa nej till det utan bad henne fixa med maten. Och det gjorde hon och resten av gänget men mest Pia. Jag kunde bara luta mig tillbaka och njuta. Medans de andra sprang och leta kontroller så umgicks Pia och jag. Jag glömde säga att det var på sötnosar med whipetkillarna Flipp och Frank. Så jag fick gosa lite med dem. Pia älskar att påta I trädgården. Och vilket trevligt ställe hon hade kommit till för i år fanns det en massa att göra. Hon rev upp en massa ogräs, fixade och donade. Fyllde hela trädgårdstunnan.

Jag satt i Baden-baden stolen när och pratade. Ibland kom jag på trevliga idéer som ett glas vin med jordgubbar till. Hon var ju tvungen att ta lite paus ibland.

Så tacksam att jag har en sådan vän. Blir faktiskt glad av att skriva om det. Tack att ni kom och tog hand om mig.

Imorgon om jag känner mig nere som idag ska jag gå ut och kolla på min trädgård som Pia har fixat i och tänja tillbaka hur roligt det var och försöka få den känslan att gro så jag vänder spiralhelvetet igen. Vill ju må bra inuti. Värk har jag alltid men man kan faktiskt accepterar och göra det bästa av situationen. Har ju gjort det förut ska väl klara det igen.

Fick ju faktiskt lite energi så jag var ute i hobbyrummet och ordnade lite. Satte upp två hyllor. Riktigt nöjde faktiskt.

Mycket att fixa i hobbyrummet men en början. Ska försöka gå ut dit i morgon oxå.

Idag har jag tittat på tv och sovit hela dagen.

Men ska göra något roligare i morgon

Ha det gott

Fortfarande ensam. Men i slutet av denna vecka får jag främmande. Det ska bli roligt.

Förra veckan var jag låg, är lite fortfarande, had ont i kroppen som var svårt att tänka bort. Men på något konstigt sätt gör jag mera.

Utan problem så bakade jag två satser surdegsfrallor.

Pusslat färdigt ett pussel. Det fattades en bit och det låg tre extra bitar med. Hade köpt det på ett lokalt loppis.

Har rensat en rabatt. Kanske inte jätte ordentligt men nu ser det mycket bättre ut.

Och tvättat, röjt, städat åt fåglarna och lite till.

Jag har läst en bok, lyssnat på många böcker. Är ute och promenera lite. Kollar mina pallkragar. Som ni hör gör jag en del. Vilar oxå. Tittar på Netflix.

Men gjorde jag allt det där för en månad sedan. Nä verkligen inte då blev jag andfådd bara av att gå upp ur sängen. Men det går för långsamt. Sitter fortfarande fast där jag är. Men om man tänker positivt så vad kan jag inte göra om en månad.

Har inte testat att virka ännu. Sist blev det så löst så jag blev ledsen. Har liksom inte vågat att testa. Skulle ju bli så ledsen om det inte funkade.

En annan sak jag måste jobba med är att sätta mig själv i första rum. Ta det här med att dusch. I mina tankar går det så här. Det skulle vara skönt med en dusch, nä föresten jag hade ju tänkt påta I trädgården då blir jag ju smutsig igen. Å så behöver jag byta lakan, för man vill ju inte lägga sig ny duschad i smutsig lakan osv. Jag gör inget och jag kommer på ena skälet efter det andra att inte duscha. Tror det beror på att jag just nu inte tycker om min kropp vill liksom inte känna vid den. Och absolut inte röra den. Ja jag vet man känner sig fräschare efter en dusch. Men nu har jag liksom ett jätte steg att ta en dusch. I veckan skurade jag duschen så jag kan inte skylla på att den är ofräsch. Jag har ju till och med köpt peeling för kroppen och ansiktet. Och en grej som man kan skrubba ryggen med och en skrupphanske. Så i huvudet så vill jag ta ett spa med mig men samtidigt så vill jag inte. Jag har haft perioder då jag tyck just duschning har varit jobbigt. Undra varför?

Det finns andra saker jag gör mot mig själv som jag inte borde. Som ha örhängen. Älskar ju att ha örhängen på mig. Men tycker att det är meningslöst ingen ser mig och jag är så ful ändå. Det gäller andra smycken oxå. Och kläder vill inte köpa nya för jag är inte värd det. Ja ni hör. Man ska ju vara snäll emot sig själv. Men jag tror jag straffar mig för jag har gått upp i vikt och att jag inte kommer ut på flera promenader. Tydligen skiter jag i att jag har gått igenom en helvetes behandling och kanske skulle hoppa in i duschen, sätta på mig finare kläder och hänga örhängen i i öronen, sätta på mig smycken och bara känna mig fin som jag är just nu. Jag kommer ju att gå ner alla kilon jag har gått upp och lite (mycket) till.

Tack att ni lyssnar (läser) på mitt klagande. Nu går jag in i dusch iallafall.

Ha det!

Jaha nu har mina barn gått till sin pappa för att ha semester med honom.
De ska kryssning och upp till Hälsingland.

Vad har jag gett dem för semester hos mig. Hemester eller husmester för jag har inte kunnat ta dem någonstans.

Fuck cancer eller fuck cellgiftsbehandling det var efter den som jag blev så här orkeslös. Har börjat promenerat men det är svårt för hela kroppen värker. Vädret gördet inte lättare. Skiftar hit och dit. Varmt och kallt. Jag skulle vilja ha ett stabilt väder. Antingen varmt och soligt eller kallare och regnigt. Eller kanske bara mulet. Bara det är samma väder ett par dagar så får min kropp vila lite.

Jaja allt är inte sämre. Jag sover på natten och är vaken på dagen. Orkar laga mat, plocka ur och I diskmaskinen, tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ja till och med baka surdegsfrallor. Inte allt på sammadag förstås. Men det hade jag inte orkat för en månad sedan. Så det är ju positivt. Den här värken jag har nu var ganska frånvarande under min behandling och det får jag väl vara tacksam för. Det går sakta, väldigt sakta åt rätt håll.

Så mycket jag skulle vilja göra men kroppen sätter stopp. Ibland gör jag iallafall. Men då får jag lida för det dagen efter. Kanske flera dagar efter. Jag ser dagarna gå och undrar om jag någonsin kommer tillbaka igen till mitt piggare och rörligare jag.

Hur ska jag lyckas bli rörligare när kroppen motarbetar mig. Hur ska jag komma ner till en trivsam vikt och börja tycka det känns ok. Just nu tycker jag inte om mig själv. Tycker inte om mitt utseende. Min kropp är förstor. Har för lite hår på huvudet. Har bara några enstaka ögonfransar. Finns ytters lite strån som man kan kalla ögonbryn.

Jag vet att håret, ögonfransar och ögonbrynen kommer tillbaka och jag kommer troligen gå ner i vikt. Men just nu, just denna stund tycker jag inte om mig själv för allt jag nämnde ovan. Och att jag inte ens orkar ta en längre promenad. Att jag inte orkar ta mig någonstans. Just nu kanske jag får känna att jag inte tycker om mig själv. Men det betyder inte att jag har gett upp. Jag accepterar bara att läget är så nu. Om en månad så kanske det känns bättre.

Förlåt att jag låter så negativ men någonstans måste jag få ur mig dessa negativa tankar. Försöker vara uppåt annars.

Godnatt och sov gott.

Sakta, sakta , små, små steg går det framåt. Jag klarar mer och mer. Men det går jävligt långsamt.

Var nyss på en liten promenad (lång för mig) och bena kändes som spaghetti hela vägen. Andades tungt. Men för mindre än en vecka sedan orkade jag inte gå till brevlådan så det går framåt.

Jag orkar göra en del vardagsbestyr oxå. Som i går städade jag fågelburen själv för forsta gången sedan jag började med behandlingen i februari. Ni som nu blev oroliga att fåglarna inte fått städat sedan dess kan lugna er. Killarna har städat åt dem när jag inte kunnat.

Alla säger att jag inte ska tänka eller fokusera på vikten nu. Utan bara koncentrera mig på att få tillbaka konditionen och orken. Jag tycker dem har fel. Ok jag ska väl inte överdriva och hård träna för då triggar jag ju igång fibron. Men börjar äta rätt kan jag väl göra. Jag har gått upp 15 kg på fyra månader. Inte undar på att jag är trött . Kroppen får ju arbeta dubbelt så mycket. Nä börjar dra ned på intaget nu. Har slutat med läsk, och godis hör till fredag och lördag. Även fikabröd hör till dem dagarna. Och så tallrik-metoden hälften grönsaker.

För min psykiska hälsa behöver jag gå ner i vikt. Mår inte bra av att se mig så här stor. Kläderna passar inte. Har inte råd att köpa ny kläder. Så om jag går ner några kilo så passar kläderna. Sen kan jag ju fortsätta så de blir förstora för jag har mindre kläder som väntar på mig.

Eftersom Netflix slutat att sända Sons of anarchy så fick jag serien på dvd av mina barn i födelsedagspresent. Nu har David och jag börjat titta på den. Vibskulle typ titta två avsnitt sedan göra något annat. Men David orkade bara ett. Nu är det någ dax att titta på ett till.

Ha det bra