Det går bra är jätte trött men har en glad känsla i mig.

Idag ska jag ta första samtalet. Har rensat en massa mail. Varit inne i växelprogrammet och sökt lite för att friska upp minnet. En kollega har hållt på att lära upp en blivande vidare. Så jag har suttit och lyssnat på dem och det har öppnat dörrarna och minnet igen. Har alltså varit kanonbra. Höra hennes svara och de misstag en nybörjare gör får mig att tänka javisstja så var det. Ja så säger man osv.

Inatt sov jag dåligt vet inte varför. Hjärnan arbetar väl förfullt med att sotera alla intryck den får. Kroppen värker. Mest av träningsvärk.

Min stegräknare hade hakat upp sig och jag gjorde allt för att få igång den. Det började i måndags. Men efter att googlat på tänkbara fel så kolladejag fall min mobil var ordentligt uppdaterad. Det fanns något som den ville uppdatera så jag gjorde det. Och nu har jag lyckas få igång stegräknaren igen så glad över det.

Mina gammla vanor var i pendeln jag brukar sitt börja komma tillbaka. Och vanorna hur jag går till och från jobbet. Vad lätt det är att komma in i de gammla vanorna.

Idag är det inte vilken dag som helst.
Idag är det ett år sedan jag operans bort mina bröst. Jag trodde jag skulle vara borta från jobbet i tre veckor men det blev ett år. Då operades min cancer bort. Så jag känner bara tacksamhet att de hittade cancern tidigt och att jag nu är cancerfri.

Ha en bra dag

Jaha klarat en dag till på jobbet.

Var så trött i går så jag fick be mamma hämta mig vid stationen i Märsta. Himla bra att hon kunde vet inte hur jag hade kommit hem annars.

Hade för varma kläder på mig i går. Idag satte jag på mig en tunnare jacka och det känns mycket bättre.

Är mindre trött idag. Men fortfarande jätte trött. Har träningsvärk i bena och höfterna.

Det går framåt.

Ha det!

Jag sitter på pendeln påväg till jobbet. Wow. Så länge sedan jag gjorde det. Ett nytt kapitel i mitt liv har börjat. Vissligen så mjukstartar jag men att jobba två timmar per dag, och det gör jag till sista januari. Nästa kapitel börjar första mars då jag fördubblar min arbetstid.

Ett spännande år i år. Att sakta ta sig tillbaka till vardagen igen. Hitta den energin och orken att både jobba och klara av fritiden.

Efter nyår, eller förra veckan la jag tre pussel.

Det gick himla snabbt.

Har inte gjort så mycket annars.

Vi har stopp i avloppet igen. Tredje gången sedan slutet av november. Funderar på vad det kan vara. Vi har bytt till papper som löser upp sig bättre. Vi har minskat använingen av papper och vi spolar bara ner det som får spolas ner. I början efter vi hade gjort relingen så hade vi stopp stup i kvarten. Då sa de att det var en liten kant som den slipade ner orsakade felet. Man kan undra om samma kant inte blev tillräcklig ner slipat utan den orsakar problem igen. Jobbigt är det iallafall.

Ha det gått.

Lite mer än en vecka. Har lyckas var förkyld och så har vi byt ut våra fönster så vi har haft svinkallt inne. Dessa två har ju triggat fibron. Så det känns som jag bara försökt överleva. Så inga promenader, ingen träning, slarvat med maten.

Började om idag med promenad. En lång en. Kom förbi kanonkullens nya lekplats med ett fint utegym. Där kan jag nog träna i vår.

Nu ser jag att korten är suddiga undra om jag har för bråttom när jag tar kort. Får skärpa mig med det.

Alla fönster förutom i badrummet och lilla toan är insatta. Nu ska de göra finliret runt fönstren både på utsidan och insidan. Så det är rörigt här. Min hjärna går på högvarv. Vill ju ha fint till jul. Men vi ordar nog det. Undrar bara hur jag ska orka. Hittar väl på någon lösning på det.

Ska ju hinna med promenader och träning oxå.

Ok Pia ta ett djupt andetag och tänk inte på det nu. En dag i taget. Och en sak i taget. Så går det.

En helt annan sak min yngsta son gillar verkligen bra musik. Han lyssnar på samma som mig. Jag lovar att jag inte medvetet har påverkat honom. Han har fått hittat dem själv. Men jag har inget emot att han spelar högt. Men måste lära honom ta hänsyn till de andra i hemmet som inte har samma musiksmak.

Jag kämpar på med mitt så får ni kämpa på med ert.

Kram och ha en trevlig andra advent

Sist jag skrev så skrv jag om att jag var i en depression. Det har hänt en massa sedan dess. Dels så har höjningen an mina antidepressiva hjälp mig ur depressionen. Och dels har jag nyss kommit hem från två veckors rehab på Mösseberg som ligger i Falköping. Dessa två veckorna har verkligen tagit mig jätte steg framåt. Kommit över räddslan att röra på mig. Vågar liksom bli anfådd utan att bli rädd att jag ska säcka ihop. Har börjat med gymrörelser som jag kan både göra hemma och på gymmet. Bara njöt av det. När jag kom till Mösseberg så kunde jag inte gå i trapporna. Dels för värk och dels för flåset. I vecka två började jag gå lite för att på slutet gå ännu mera i trappor. Var inte rädd att jag skulle bli flåsig eller ha svårt att andas när jag kom upp. Fick en massa nycklar att använda för att tuffa framåt så jag kan börja jobba efter helgerna i januari. Fick jobba med mig själv. Jag som trodde jag visst allt om mig har lärt mig lite till. Framförallt hyr jag kan varva ner och hitta energi. Så en hel del mentalträning hade jag där. Fick lära mig och blev påmind om hur man bör äta. Hur man ska tänka kring mat. Alltså tallriksmodellen använder man vid varje mål inte bara när man ät lunch och middag. Utan frukost, mellanmål oxå. Mest grönsaker och frukt till varje mål tid. Men mest av allt lärde jag mig om hjärntrötthet. Och att jag min hjärntrötthet är rankad på den högsta skalan. Jag fick göra en självaktning om det. Tyckte jag satte lite lägre än hur det är. Tänkte men så illa är det väl inte. Men det är det. Och även fast jag satte lågt så fick jag höga poäng och hamnade i den värsta gruppen. Jag lärde mig av de andra, eller drog slutsatser, att man kan vara hjärntrött på olika sätt.jag kan lätt koncentrera mig på mitt pyssel och lyssna på bok när jag är själv. Men med folk runt mig som tar min uppmärksamhet blir jag enormt trött och har svårt att koncentrera mig. Gå och handla funkar kanske de fem första minuterna. För mycket intryck. Men köra bil efter jag handlat funkar. Jag vet inte varför. Men jag vet ju bättre jag blir på att röra kroppen så kan jag hantera min trötthet bättre. Smärtan blir bättre. Psykiskt blir bättre. Vikten blir bättre. Så slutsatsen är motion i olika former kommer att ge mig ett bättre liv. Så det är där jag lägger min första fokus på. Sedan kommer det andra. Men mitt andra fokus och där jag hämtar min energi är min hobby. Pyssel av alka de slag, handarbete, pussel. Så börjar det gå neråt så ska jag sätta mig och pyssla helt klart förutom motionen. Kort sammanfattning så har dessa två veckor stärkt mig både fysiskt och psykiskt. Har fått en massa nya vänner. Och personalen på Mösseberg var helt otroliga. Det var en som var mindre bra. Hon var inte dålig men jag fick inte ut det jag ville av henne. Hon var kurator och vi hade ett trevligt samtal men inte mera jag kom inte framåt med det. Nu knackar julen på dörren. Är enormt sugen på lussebullar. Vill baka dem. Vet inte om jag orkar ännu. Vi får se. Ha en trevlig första advent

KRAM

Livet i depression hur är det?

Ja hur ska jag säga? Man lever med en massa känslor men samtidigt inga känslor. Tankar irrar runt i huvudet. Gammla som ny tankar. Mest de jobbiga sakerna man har gått igenom i livet. Det blir ju ganska många saker när man är 50 år. Ibland men sällan dyker det upp några roliga och trevliga tankar.

Jag har tagit tag i en del av orsaken till depressionen. Värken. På tisdag ska jag till min husläkaren och få hjälp. Nu när jag håller på med rehab efter min cancer och cellgiftsbehandling så måste jag pressa lite på kroppen och då gör det jävligt ont. Och det beror på fibron. Jag försöker hålla mig undan en massa tyngre smärtstillande. Dels för man blir lätt beroende och dels vill jag spara min lever. Men i perioder måste jag accepterar att jag behöver hjälp mot smärtan så jag kan gå framåt.

Försöker undvika ordet "måste" jag försöker byta ut det till " bör" eller "borde". Jag har en förmåga att inte göra saker om man säger "måste". Behöver använda omvänd psykologi på mig för att få saker gjorda. Jag kan inte skriva "att göra lister" men rubriken "att göra" utan brukar skriva "vill göra" istället. När jag skriver upp saker i min bujo så är det inte "jag ska göra" utan "hoppas jag gör dessa". Men samtidigt kan man ju inte curla sig själv hela tiden utan man måste säga till på skarpen ibland. Nu gör du det. Punkt slut.

Som mina promenader jag MÅSTE ta minst en per dag. Det spelar ingen roll om jag inte vill. Måste bara. Går jag inte ut så kommer jag inte framåt i min önskan att bli som det var innan cancern. Men efter som jag måste så har jag långa samtal med mig själ varje gång jag ska ut. Även fast jag vet att jag mår bättre av att röra på mig. Och det är därför jag bara kommer ut engång om dagen speciellt när min värk är hög och min trots mot måste. Två jobbiga saker att övertala. Jag hoppas genom att skrivit detta kommer ut idag. Håll tummarna.

Kram

Idag gick jag inte mina promenader. Jag gjorde ingeting om jag ska vara ärlig.

Jo jag gjorde en pirogdeg som min yngste kunde göra piroger.

Jojo jag tittade på min serie Gosspi girl.

Och låg i soffan och undrade varför det är såhär. Jag är liksom ett skal. Det är tomt inom mig. Jag tvingar mig att gå två promenader per dag. Idag lyckades jag som sagt inte. Det värk överallt i kroppen

Jag undra varför jag kämpar så helatiden. För när jag kommer till ett liv som börjar fungerar rasar den igen på något sett. Jag kämpar och kommer tillbaka om och om igen. Men rasar lika mycket. Vad händer om jag inte lyckas komma tillbaka utan jag blir en vandrande vakuum. Eller en zombie som bara är utan känslor eller lust för livet. Många säger du kommer att bli bra det ta bara tid. Ok det tar tid, jag blir äldre, förutsättningar blir svårare.

Jag har en duk jag virkar har bara ett varv kvar men jag kan inte få mig att göra den. Jag har ett projekt i hobbyrummet den gör jag inte heller. Har en diamond-tavla på gång gör inte den heller. Det är tre saker jag älskar att göra. Städar inte, tvättar ibland men viker inte tvätten. Tar inte han om min fåglar som jag skulle vilja. Det går ingen nöd på dem. Men om jag hade lagt lite tid med dem så kanske de hade varit tamare. Tar inte hand om trädgården heller. Tycker om att påta i trädgården. Vet inte hur allert jag är med mina killar just nu. Är nog inte så rolig att umgås med.

Ja jag är nog inne i en depression nu. Allt som har hänt sedan beskedet om att de hade sett några skuggningar i brösten har kommit över mig. Jag går nu i gruppsamtal för att få stöd och veta att jag inte är ensam. Nä ensam att ha gått i genom en cancerresa är jag inte det vet jag. Men ensam är jag.

Opera bort brösten var förjävligt. Gå igenom cellgiftsbehandling ett helvete men att återhämta sig efter det förjävliga och helvetet är rena tortyren.
Allt går micro långsamt framåt. Ja det går framåt men frustrerande långsamt. Jag vet vad jag ska göra för att komma framåt. Det är motion. Och det är bara jag som kan ge mig motion ingen annan. Kanske någon undra hur kan jag hjälpa. Jag vet inte, jag har ingen aning. Om jag hade det hade jag bett om det. Får väl hoppas att det löser sig.

Imorgon äter vi piroger till middag stora killen kommer. Hoppas jag kan vara trevlig så det inte tycker att jag är världens tråkigaste mamma.

Ha det

Denna helg infaller en av de saker jag tycker mest om. Jag visste inte att jag skulle reagera så är.

Tidformera helgen i Tierp. Träffa goa bujo-vänner shoppa till och pyssla i bujon.

Jag har varken ork eller pengar att åka så jag ligger i min soffa och gråter för att jag missa detta. Så löjligt. Det kommer ju flera tillfällen att åka på.

Men jag är nog så trött på den situationen jag är i. Är lite deppig. Kämpar med mina promenader. Det värker i kroppen och själen.

Kram alla bujo-vänner hoppas ni får roligt. Jag kommer igen mig och då hoppas jag att jag får träffa er.