Jag vill bara ge upp. Orkar inte med detta längre. Vikten som jag kämpat så länge med att den skulle gå neråt börjar sakna men säkert gå upp.

På grund av blodpropparna i lungan kan jag inte göra något som höjer min puls. Ja visst jag kan gå på långsamma promenader. Kan inte gå till gymmet. Kan faktiskt inte dammsuga. Skura. Klippa buskar i trädgården. Vända jorden i pallkragarna.

Visst jag kan äta mindre. Ni som har minskat mat intaget vet ju att det är skit jobbigt att gå och vara små hungrig hela tiden.

Om ni räknar in alla andra saker jag måste kämpa med nu så förstår ni att jag bara vill ge upp nu.

När allt börja gå min väg med träning, viktnedgång, ekonomin och inte minst av allt livet var roligt igen. Vad händer då? Jo då hittar de skuggor i brösten, det blir operation, det blir cellgiftsbehandling, det blir proppar i lungorna. Blir jag straffad för att livet började bli bättre. Började flyta på liksom. Eller vad händer?

Förstår ni att jag blir frustrerad. De senaste 16 åren har det varit något mer eller mindre som jag har varit tvungen att kämpa med. Fysiskt eller psykiskt. Det har varit tuffa år. Visst två underbara glädjeämnen har ju det oxå varit. Barnen. Det är de jag lever för. Men vad har jag gett dem?

Ja jag låter som en deppergök. Idag är jag en. Tycker faktiskt mitt liv just nu är trist. Försöker accepterar att det är så nu. Men vissa dagar vill jag inte acceptera det. Får jag känna så? Just nu känner jag mig inte fri för jag är så himmla beroende av andra för att mitt liv ska vara ok. Jag vill klara mig själv. Vill säga fan vad lat du är som inte dammsuger. Vill ha det som nu. Det behövs dammsugas och jag kan inte göra det. Måste be killarna att göra det. Hur lätt är det att få en 13-åring eller en 16-åring att göra det utan att det blir en viss konflikt med dem? De är ju tonåringar. Även fast de kan göra det måste de protestera det ligger i deras tonårstid att göra det. Men jag orkar inte med protester. Men vill avlasta mamma så hon slipper när hon kommer hem. Eller ska jag sätta mig på min kontorsstol och rulla runt med den och dammsugaren.

Ja vi får se hur jag gör. Men i dag är ingen bra dag för mig. Hoppas eran dag är bättre.

Snart ska cellgiftsbehandling nr 2 av 6 vara klar.

Hur mådde jag denna gång. Inte lika trött. Men bra har jag inte mått. En dag på akuten har det varit.

I måndags så ringde jag cancer teamet och sa att det känns lite tungt att andas är det normalt. De svarar åk in till karolinska intensiv akuten på en gång och undersök detta. Beställde taxi (har tillgång till sjukresor) åkte in. Taxin släppte av mig lite fel. Utanför barnakuten. Dit jag skulle låg runt hörnet. Fick typ gå i fem minuter i uppförsbacke innan jag kom rätt. Flåsade som om jag hade varit ute på en powerwalk i en timme när jag kom fram. Blev inskriven. De tog blodtryck och mätte syresättningen. Tydligen bra. Hamnade då på bedömnings akuten istället. Fick eget rum. Jag behöver väl inte skriva att det var en massa väntan emellan varje sak som skulle göras. Skulle ha varit på vårdcentralen och lagt om min piccline men det fixade de här på akuten. De tog prover. Fick prata med läkare. De tog Ekg. Och för säkerhetsskull skulle de ta lungröntgen. Men de trodde inte det var något. Det är tydligen vanligt att man kan få blodproppar i ben och lunger under cellgiftsbehandling och efter stora opertioner och om man är överviktig. Men innan den röntgen så fick jag lite och äta. Två polar renklämmor och en liten burk yoggi. Jag trodde faktiskt inte de fanns längre.

Tillslut så kom en sådan där som springer runt med patienter till olika avdelningar för att bli undrsökta. Tydligen gick traumalarmet när jag var där. Men de tänkte vi hinner nog med Pia så hon slipper vara här i flera timmar till. Det fick typ smyga ut mig sedan från MR-röntgen. Hur det smög men en överviktig tant på en bår vet jag inte. Jag blundade för jag tänkte att jag ville nog inte se.

Tillbaka till mitt rum igen blen det någon timme väntan till. Sedan kom en väldig allvarligt ungläkare in och talade om att jag hade blodproppAR långt ner i ena lungan. Fattade först inte att det var flera men så här någon dag senare fattade jag det. Fick veta att jag skulle vila och att jag inte fick höja pulsen. Så inga promenader eller träning. Kan få gå lite i hemmet som till toaletten och sätta mig och äta i köket typ. Och sedan fick jag reda på att jag skulle ta blodförtunnande för att lösa upp propparna. Med spruta. Och pga min vikt behöver jag två sprutor per dag. Morgon och kväll. Om jag förstått rätt så ska jag ta sprutor i ett halv år men efter 6-8 veckor räcker det med en.

Jag tyckte jag var nere i botten innan detta. Men tydligen fanns det en våning ner. Blev nog i chock. Igår kunde jag inte sotera mina tankar som jag brukar. Pratade men terapeuten för onkologen och hade även samtal med psykologen på Midler. Det var redan inbokade tider sedan innan. Det var nog bra att jag hade dessa samtal. För att ta mig igenom dagen sov jag mycket. Hade bra musik på i bakgrunden. Och framförallt så hade jag mamma som såg till att jag fick i mig mat och hjälpte mig med allt annat.

Framåt kvällen blev jag lite piggare och satt och tittade på tv med mamma.

Idag är det en ny dag. Solen skiner. Och jag hoppas jag mår lite bättre än i går. Mitt huvud mår bättre för jag har fått upp en massa pyssel idéer där igen. De var helt borta i går.

Nu tänker nu gud vad stark hon är. Ja kanske men det finns alltid devsom har värre. Jag har ett helt team runt mig i min behandling som jag bara kan ringa till och få hjälp. Wow alla har inte det. Jag har nära och kära nära. Jag behöver inte vara rädd. Gör jag som läkaren sagt så kommer det gå bra. Alla är starka när det gäller både i små och stora saker komihåg det.

Ha en bra dag. Vill inte vara med om det jag går igenom men kommer att gå igenom det ändå och hitta positiva stunder och må bra där.

Har mått hyfsat bra i några dagar. Har varit ute på promenader och varit aktiv. Igår var jag på gymmet, så härligt. Har därför träningsvärk idag. Hoppas att jag kommer i väg på tisdag oxå.

På onsdag är det dax för behandling 2 av 6. Är lite orolig för hur jag ska må efter. Men de säger att den första gången är värst. Så hoppas att det är så.

Jag har blivit tröttare. Måste sova halva eftermiddagen. De har sagt att jag kommer att bli tröttare. Det ser jag inte framemot. Tycker redan nu att jag sover förmycket.

Tycker det är så långt till 1 juni då jag får den sista behandlingen. En evighet kvar. Tiden går långsamt nu. Det handlar bara att ta igenom dagen.

Så illa är det kanske inte. Planerar vad jag ska så i mina pallkragar. Stickar lite. Pysslar med diamond painting. Men ganska enformigt. Undviker affärer och folksamlingar. Gymmet är det enda stället jag går till. Jo jag undviker nyheter. Skulle ju följa det men tror jag skulle bli orolig och rädd då. Tittar typ på nyheter en gång om dagen kanske två. Det är inte så att jag inte bryr mig men jag resonerar så att jag inte kan gör något åt det nu. Koncentrerar mig på att ta mig igenom mina behandlingar och bli frisk och stark. Är det egoistiskt? Nä tycker inte det.

Medans jag skriver detta sitter Moltas och spannar på mina fåglar. Fåglarna verkar ta det med ro. Kanske spannar lite tillbaka

Ha en skön söndag vi är på väg med stora steg mot våren nu.

KRAM

Japp för 11 dagar sedan fick jag min första cellgiftsbehandling. Dessa 11 dagarhar jag upplevt saker som jag trodde jag hade upplevt men tydligen inte.
Dag 1 fick cellgifter. Mådde skapligt. Spänningshuvudvärk. Fick en piccline (https://www.vardhandboken.se/katetrar-sonder-och-dran/picc-line/oversikt/) som jag ska ha till alla behandlingar är färdiga. Huvudvärken släppte på kvällen mådde sedan ok.

Dag 2 kände mig kanon nästan lite hög. Tänkte detta kommer ju gå som en dans

Dag 3 trötthet smög sig på. Började kännas som kroppen försvann på något mysko sätt.

Dag 4 hade bestämt att barnen och deras pappa skulle komma så vi kunde prata lite om vad som kunde ske under mina behandlingar och att de får välja lite var de vill vara. Lite mer flexibela med var de bor. Och vi får anpassa oss efter hur jag mår. Jag har bara svaga minnen av vad vi sa. Var så trött så det var en ansträngning att sitta upp och hålla ögonen öppna.

Dag 5 var mer borta än närvarande. Extremt hungrig på snabba kalorier. Orkade knappt ha upp ögonen. Killarna kom hem och planen var att de skulle vara här hela veckan.

Dag 6 omläggnig an picclinen. Åkte till vårdcentralen (på Arlanda) helt groggy men tänkt det går över. Men medans skötwrskan spolade och tog prover så blev jag kallsvettig och yr. Kunde inte hålla upp ögonen. Svarade med så få ord som möjligt. Hade en viss tryck över bröstet. Så de blev oroliga satte dropp, tog ekg ringde, ambulans prio 1. Jag hörde allt och tänkte, Hallå det är nog bara ångest ni behöver inte prio 1 på mig. Var för borta för att protestera. Hade blodtrycksfall och var kall. Blev förd till Danderyds sjukhus, lite konstigt för min behandling var ju på Karolinska i Solna, alla tyckte det. Men ambulansen fick order kör till Danderyd. De var rädda att det var något fel på hjärtat. I ambulansen tog det nytt ekg men nya lappar. Inne på sjukhuset tog de oxå ekg med yttligare nya lappar. Jag minns dem vara försiktig med tejpen jag har för mina sår efter operationen. Hjärtat mådde bra. Fortfarande extremt trött så jag fick åka hem på kvällen.

Dag 7 fortfarande helt slut. Vi hade kontakt med min kontaktsköterska några gånger under dagen. Eller mamma pratade orkade bara lyssna. De började misstänka att min cellgiftsbehandling hade varit för stark så därför mådde jag som jag mådde. De sa det borde vänd snart. Och det gjorde det. På kvällen blev jag lite piggare.

Dag 7 jag började sakta komma tillbaka igen. Var mer vaken och orkade hålla upp ögonen igen.

Dag 8 nu började jag tycka att jag var ofräsch och lyckades duscha av mig. Mamma hjälpta mig med håret (stuppen) och hjälpte mig byta tejpen på såren.

Dag 9 nu började jag bli riktigt pigg. Tvättade två maskiner och hängde dem. Vissligen sov jag djup någon timme efter varje övning.

Dag 10 tidig morgon för att ta blodprov på Löwenströmska sjukhuset. För att kolla om benmärgen hade kommit igång och producerat vita blodkroppar ordentligt. Det hade den inte. Två dagar till med sprutor. Och nytt blodprov på måndag. Men jag tror det kickade igång på eftermiddagen. Förlåt nu svär jag. Jävlar vad ont jag fick i skelettet. Som tur var så hjälpte två alvedon och ipren. Men den värken triggade verkligen i gång fibron oxå. Så hade typ dubbelvärk. Hade blivit varnat för att det kunde göra ont. Men så här.

Idag dag 11. Vaknade efter att sovit skapligt kl 6 med en jävla värk. Tabletter och sedan stå ut tills de började värka. När värken la sig fick jag för mig att baka scones. Så jag gjorde det.

Jag har nog glömt en del som hänt. När jag åkte in till Danderyd så hämtade Peter barnen gav dem mat sedan bestämde Joakim sig för att stanna hos pappa och kom tillbaka i torsdags och David ville vara här.
Om jag sammanfattar mina upplevelser så har jag aldrig varit så trött som nu. Även fast jag har haft utmattningssyndrom och djup depression. Jag har aldrig haft en sådan här värk som jag har har haft nu även fast jag har fibro. Alltså. Wow ska det vara så här de kommande 5 behandlingar. Förhoppningsvis inte. Den första gången är värst tydligen. Antagligen för man har ingen aning om vad som ska ske. Nu är jag förberedd inför nästa behandling den 9 mars tills dess ska jag vila och hämta krafter.

Måste nämna det. Fan Ryssland för vad ni gör mot Ukraina. Och mot Europa. Och Världen.

Håller tummarna att det tar slut snart.

Nu har jag börjat med cellgiftsbehandling. Det är förebyggande behandling. Så jag har ingen speid cancer. Kommer att över leva men det kommer att vara tuft.Fick min första av sex i onsdag. Var tredje vecka kommer jag få behandling. Sjukskriven till midsommar på gel tid. Ville bara meddela detta. Är väldigt trött.

Kram

Ska det inte var skönt och rofullt att duscha.
För mig är det inte det. Dels blir jag helt utmattad. Sedan så spänner och drar det i bröstmusklerna så det är skit jobbigt att tvätta håret. Sedan ska jag acceptera såren med tejp på. Och att brösten är borta.

Men det är skönt efteråt då man har pustat ut och känner sig ren och fresch. Och fått på sig lite sköna kläder.

Ha det.

Nu börjar ni undra hur läget är med mig. Jodå det är ok. Haft två dagar då jag varit ganska låg. Jag har vågat tittat mig i spegeln nu. Både med och utan tejp. Med tejp har jag vant mig vid och tycker det är helt ok. Men utan tejp. Har bara tittat en snabbis. Hade tänkt byta tejpen själv men fick roppa på mamma för jag bröt ihop. Jag tycker det ser ut som typ när man har tråcklat ihop ett hål på byxknäna. Men mamma säger att det ser fint ut. Jaja jag vänjer mig väl.

Har lagt ett pussel i veckan som var. Fick det av killarna i julklapp. 1500 bitar. Roligt pussel så jag har delat upp bitarna så jag kan använda den till adventskalender i år.

Annars har jag tagit det lungt. Vilat mycket. Har varit hemskt trött. Men det är väl läkningsprocessen. Fibron har varit lugn tills nu. Nu börjar den värka igen. Det har inte blivit några promenader för jag samlar på mig vätska och det kluckar när jag går. Så jag undviker det. Men på något konstigt sätt har jag gått ner lite i vikt ändå. 10 kg sedan september. Tjoho.

Nästa vecka är det återbesök. Då får jag reda på om det blir mer behandling eller om det räckte med operationen. Så håll tummarna att det räcker.

Föresten våren är på väg. Var vid Steninges handelsträdgård och köpte pelargoner.

Ha det gott tills nästa gång.

Kram

Nu har det gått 15 dagar seda operation. Dagarna har gått både långsamt och snabbt. Har varit utan bröstbandet sedan dag 10. Så skönt. Det hade samlats en hel del vätska under armhålorna. Så var inne igår och tömde ut en dl. Tydligen har inte de lymfkörtlar som är kvar förståt att dem sista är kvar och sänder vidare vätska till den som är borta så det samlas sig en heldel vätska där. Kroppen hinner inte ta reda på det. På bröstet ovanför sören fylls det oxå på vätska men där tappar man inte ur. Det kluckar och känns som man har ett tungt halsband som dinglar där så fort man rör sig.

Idag är det en låg dag är fruktansvärt trött. Men kan inte sova.men vill. Jättejobbigt.

Kram