Igår fick jag min sista cellgiftsbehandling. De drog ut picclinen oxå. Efter som jag tog kortison igår iför behandlingen så sov jag ytters lite inatt. Men det vat sista gången. Har inställnigen att jag aldrig kommer att få cellgiftsbehandling någon mer gång i mitt liv. Lättare att tänka så.
Under, innan och efter så var det tre sjuksköterskor som kom och gratta mig för jag har tagit mig igenom hela behandlingen. Har tydligen haft extra jobbigt. De gav mig muntliga tapperhetsmedaljer i jätte sorlek. Jag trodde jag hade haft en normal behandling, men tydligen har fibron gjort att det blivit värre. Jag har tänk under hela behandlingen att detta var förebyggande och att den hade inte spridis och när det är över när det är slut. Det är det som fick mig att stå ut. Har tänk på dem som får cellgifter och har cancer som har spridits och inte vet om behandlingen funkar. Det måste vara värre.

Ok nu ska jag ta det lungt några dagar och låta biverkningar komma och gå. Sedan är det dax att få upp flåset så jag orkar börja gå promenader. Och så småningom komma tillbaka till vardagen med allt det innebär med jobb och hushållsarbete osv. Det är en lång väg. Har ett bröllop i september och så hoppas David och jag att jag orka gå på Europe när de är på Gröna Lund den 22 september.

Sedan måste jag ta tag i vikten oxå. Miska socker intaget. Men det ska nog gå efter att cellgifter försvinner. De gjorde mig extremt sugen. Och när jag kommer igång och röra på mig så försvinner nog en del kilo som jag gått upp.

Näst grej är att få tillbaka styrkan i händer och och armar så jag kan börja virka och sticka igen. Nu virkar jag så löst så det blir så sladdrigt. Och jag kan inte pyssla med minatyr saker ännu. Men när mamma och David åker till Gotland tar jag fram ett puzzel på 2000 bitar.

Ha en underbar midsommar

Jag skulle vara klara nu. Men jag reagerade för mycket på behandling 5 så det blev lite ändringar i planeringen. Jag blev för trött. Jag var typ sängliggande 80% av dygnet återhämtade mig inte alls efter behandlingen. Så de ställde in sista behandlingen som skulle ha varit den 1 juni. Eller de ändrade till en annan typ av cellgift som ska intas en gång i veckan. 3 veckor i rad med början imorgon den 9 juni. Så sista gången blir på torsdag innan midsommar. Så jag fick en vecka till på mig för återhämtning. Jag har blivit piggare vaken dag tid, kanske en liten lur på någon timme mitt på dagen, och sover på natten. Har lyckas göra lite här hemma.

Känner en viss oro inför morgondagen hur jag ska reagera. De säger att denna typ av cellgifter inte ska påverka mig så. Behöver inte ta lika många tabletter runt denna. Endast tabletter som ska motverka illamående och tabletter som ska motverka en allergisk reaktion den dagen jag får cellgifter. Så håll tummarna att det funkar.

Tänker så här. Efter midsommar så kommer det bara att gå åt ett håll. Framåt. Och det kommer bli bättre dag för dag. Då är det dax att ta hand om konditionen. Bygga upp den sakta men säkert. Bara denna extra vecka känner jag att jag orka mera än vad jag orkade veckan innan. Så jag ser ljuset i tunneln. Sedan är det dax att ta upp kampen mot vikten igen. Förhoppningsvis så avtar detta behov av socker som jag har haft under behandlingen. Det har gjort att jag har gått upp alla kilon jag gick ned under hösten. Men har hört av andra som varit i samma situation som jag har haft samma problem och att kilona rasade snabbt efter behandlingens slut. Kommer jag i gång med promenader och minska socker intaget så kommer det nog hända en massa. Men jag tar det problemet efter midsommar. En sak i taget.

Längtar efter att påta i trädgården och så längtar jag efter att pyssla. Inget av dessa saker har jag orkat. Längtar oxå efter den vanliga grå vardagen. Då man längtar till helgen när man är på jobbet. Då man får bli irriterad på pendeltåget som är försenat. Då man är trött av att man har varit och jobbat. Längta efter då jag orkar göra så mycket så tiden inte räcker till. Orkar åka och träffa vänner. Orkar bara ta en promenad. Städa huset. Ja ni hör. Jag längta efter de tråkiga "måste" sakerna som jag inte kan göra nu. När man går igenom en sådan här sak så får man andra perspektiv på livet. Ja ni kommer att tänka: Förstår det. Jag gjorde det förut när jag hörde att någon hade gått igenom liknande saker som vändet upp och ner på livet. Men jag kan säga nu jag förstod inte alls då. Jag trodde jag visste hur trött man kunde vara när jag hade min utmattningssyndrom. Men det var ingenting mot detta jag har varit nu. Man kan verkligen vara trött på olika sätt. De flesta har nog känns sig så här trött en dag eller två. Men i veckor. Det tar på krafterna. Eller det tar på allt. Både fysiskt och psykiskt. Det är bara viljan att fortsätta som gör att man tar sig igenom detta.

På fredag har min älsta lilla son gjort sin skolplikt. När blev han så stor. Minns fortfarande hur liten han var när han föddes. Ja han är på väg in i vuxenlivet med stormsteg.

Den andra lilla sonen går ut sjuan. Han är inne i en fas då utseende är viktigt. Han tycker att han är skitsnygg. Eftersom hans mamma inte orka resa någonstans i sommar ska han åka själv med mormor till Gotland. Hans mål är att spana in tjejer och gå på loppisar.

Vi får satsa på semestern nästa år då ork och pengar finns (Förhoppningsvis).

Ha en bra dag.

Jaha verkar som jag har lyckas ta mig igenom behandling 5 av 6. Bara en kvar. Behövde inte åka ambulans denna gång. Det ör ju positivt. Men om jag ska beskriva hur det känns att få cellgifter så kanske detta är ett sätt.

Tänk dig att det är en liten gubbe eller gumma med små lego bitar som först river ner dig och sedan lite sakta bygger upp dig. De måste trycka och passa in bitarna lite här och där. Och då för det ont. Men det knäpper till lite här och där när det passar. Man blir väldigt trött av detta. När man tror de är klara så inser man att de har byggt utifrån och in så nu sätter de igång med skelettet och f...n vad det värker till då.

Och allt detta sker under en till en och halv vecka. Sedan hämtar man sig och så är det igång igen.

Men vet ni efter nästa gång så ska de vara klara och lämna mig ifred. Då kan jag själv få bygga min kropp igen.

Denna gång var bättre än förra men känslan att inte orka mer är starkare även fast jag vet att jag är framme snart. Tror känslan att bara vill vara färdig med detta är så stark så jag har lite svårt att tänka bara en gång till. Psykiskt är jag färdig med detta nu och då finns inte en gång till fast den finns där. Håll tummarna att när värken laggt sig så får jag några fina dagar som gör att jag orkar den sista oxå.

Ojoj vilka fina killar jag har. De ställer verkligen upp när mamma behöver. Min lilla skäller till och med på mig att jag inte har plockat undan efter mig. Jag har nog lyckas uppfostra dem till omtänksam killar iallafall. Ibland mitt i tonåren är det svårt att se det men ibland lyser det igenom. Älskar dem mer än jag kan säga.

Ha en bra dag

Hur ber man om hjälp?

Lätt att säga svårare att göra eller hur?

Men det beror på vad man behöver hjälp med. Behöver man hjälp med att borra ett hål, såga, gräva osv är det lite lättare att be om hjälp.
Att be om hjälp för att städa toaletten, dammsuga, laga mat osv är svårare.

Att hjälpa någon med dens vardagsgrejer är oxå svårt. Man är rädd att kliva den man hjälper tånarna. Och man är är rädd att få den man hjälper känna sig värdelös för att den inte orkar göra saker.

Har tänkt mycket på detta. Har man någon som vän eller närastående som behöver hjälp tillfälligt för den är sjuk eller har ett barn som är sjukt så kan man nog egentligen bara hjälpa utan att fråga vad denna behöver hjälp med. Utan komma och bara göra.

Men om man har någon vän eller närastående som troligen inte kommer att komma tillbaka och kunna klara sig helt själv kanske man får vara lite försiktigare för då är det nog känsligare för troligen vet denna någon att hen inte kommer att bli bättre.

Jag är ju två tonårskillar som kan hjälpa mig och de gör det. De skulle nog göra mera om jag bad dem. Men jag vill att de ska få vara tonåringar. Jag ber bara nör jag verkligen inte kan. Tror de har det tufft att se sin mamma så dålig som jag ibland är räcker för dem. De måste ju få bearbeta sina känslor för att ha en sjuk mamma. De ser att jag får ena biverkningen efter den andra under min cellgiftsbehandling. Jag vet inte om hur jag hade reagerat om om någon av mina föräldrar att genomgått detta när jag var tonåring.

Nu har jag skrivit av mig lite.

Ha en bra dag.

Vad hände? Ska jag få alla biverkningar man kan få när man får cellgiftsbehandling?

I tisdags morgon började de kännas kontigt runt bröstkorgen. Mest bak i ryggen. Efter dagen gick så blev känslan att inte få i sig tillräcklig luft komma och blev mer andfådd. Jag trodde först att det var revbenen som börjar värka. Att jag trodde det så stämde det rätt i tiden att skelettet värken skulle komma. En följd av igång kickande av de vita blodkropparna. Men det blev värre och tillslut kändes det riktigt obehagligt. Då var det mitt i natten. Jag ringde ett av mina nummer och frågade vad jag skulle göra. De sa åk in till akuten på KS Solna. Tänkte först ta sjukresa med taxi men mamma sa du orkar inte det försök med ambulans. Så ringde 112 och fick en ambulans utan problem det tog typ en halvtimme innan de kom men det var ju ok. Kommer in på akuten där de står och väntar på mig. Vlev omhändertagen på en gång. Ekg, och en massa prover togs. Oj glömde fick redan i ambulans luftgas och obehag känslan försvann snabbt. Tillbaka till akuten.

Där blev det en lång väntan. Men mådde ok med luftgasen och tänkte att de måste ju analyser proverna och det tar väl minst en timme. Var väl inne på akuten runt halv fyra på natten/morgonen.

De där bristerna man ligger på är ju inte de skönaste inte. Smala är de oxå.

Okej det gick en timme och jag var vid gott mod efter omständigheterna. Sedan började tankarna skena. Jag är ju som person så jag tycker inte man ska tycka synd om sig själv. Men ibland behöver man det för att orka igenom jobbiga saker. Så jag började tycka synd om mig själv. Och undrade varför detta skulke drabba mig. Jag var ju på gång att gå ner i vikt. Och när jag jade kommit till rätt kg skulle jag ju i förebyggande syfte operera brösten och få nya lita snyggare bröst. Jag skulle ju inte få cancer. Men jag fick det. Och på mindre än en månad så vändes min värld upp och ner. Och nu låg jag på akuten och undrade ifall jag hade fått mera blodproppar i lungorna. Och om det skulle ta mitt liv. Så jag grätt en skvätt där och tyckte synd om mig själv.

Vid sex tiden kom en läkare. Han ställde en massa frågor och sa att han hade läst i min journal om mina andra akutbesök under denna behandling. Blev väldigt trygg att han hade läst på om mig. Han gjorde ultraljud på lungorna och hjärtat. Tydligen vanligt att få vätska där när man får den cellgiftsbehandling jag får. Hittar inget. Men jag har ondare igen och obehaget var tillbaka. Sa att jag har fibromyalgia och då sa han ja det är nog orsaken att du har jobbigare. De som har fibro brukar ha det jobbigare under behandlingen. En MR på lungorna för att se om propparna är större eller mindre eller borta. Sedan kom frågan om smärtlindring. Vill du ha morfin? Jag talade om att jag aldrig hade tagit det som smärtlindring men kan väl testa när jag är här. Jag fick slappnade av somnade sov hårt vet inte hur länge men en till två timmar. Och vet ni jag hade i princip ingen smärta WOW. Hur många år sedan var det? Inte vet jag.

Efter ha sovit var det MR kl 8.00 När jag kom tillbaka till akuten fick jag två renklämmor och ett glas lingondricka och det smakade så gått. Kan säga att inget hade smakat gott de senaste dagarna. Så det var ljuvligt att det smakade gott.

Runt nio kom värken tillbaka och fick en ny dos. Somnade igen. Så skönt. Vi tio ko. En ny trevlig läkare och medelade att mina lungor såg fina ut. De proppar jag hade var borta. JIPPI. Och inga nya.

Men vad orsakade detta obehag, smärta i lungorna då?

Först ska jag tala om vad jag fick lära mig. Jo lungorna i sig har inga nervtrådar som gör att man känner smärta i dem utan de sitter i lungsäckarna. Fråga mig inte mera om det. Men troligen är det så att jag har fått en liten inflammation eller retning på just lungsäckarna när mina proppar löste upp sig. Kommer att känna en viss obehag som jag har gjort i en vecka typ men sedan går det över. Ska ta mina värktabletterna (alvedon och ipren) och sedan ta morfin tabletter till natten så jag få sova.

Och sovit det har jag gjort. Kom hen vid elva. Åt lite med mamma gick och la mig en halvtimme senare. Sov till halv fem typ. Middag och tv. Och lite småsnack med mamma sedan i säng redan vid halv nio. Sov hårt till ett på natten. Tog tabletter sov typ en halv timme senare. Vaknade någon gång mellan åtta och halv nio.

Är fortfarande trött kommer nog sova nu på dagen. Men känner mig lugn av beskedet om propparna.

Ha en skön dag.

Snart har jag tagit mig igenom behandling 4 av 6. Nedräkningen är på rätt sida. Men oj vad trött jag har varit denna gång. Dessa tre sista gångerna är nu cellgifter från de första. Smaken har varit för jävlig. Vatten smakar verkligen illa. Mer värk ikroppen. Magen har reagerat mera denna gång. Nu börjar jag undra hur jag ska hitta krafter att komma tillbaka efter behandling. Min kondition är lika med noll. Att resa sig från sängen, soffan eller stolen gör mig andfådd. Hur ska jag då orka ta mig till pendeln, åka till stan, ta mig till jobbet, jobba, ta mig till pendeln, åka pendel, gå från pendeln och sedan göra middag? Det är mitt stora problem nu. Kondition kommer inte snabbt. Och har man fibro måste man skynda väldligt långsamt. Så behöver komma igång med en strategi redan nu. Men ta en promenad på 10-15 minuter finns inte just nu. En halv minut till en minut är det som gäller just nu. Men hur ofta per dag och när kan jag öka lite. Vid nästa och nästa behandling så bakar jag igen men förhoppningar att jag har ökat där emellan.

Men jag har ramlat ner i min grop så många gånger och börjar undra ifall jag klarar ta mig upp igen. Vilket jävla jobb jag har framför mig. Blir trött bara på att tänka på det. Men konditionen har ju inte bara med flåset att göra. Behöver den för att koncentrera mig oxå. Och för att kunna handarbeta och pyssla behöver jag den. Och jobba då oxå. Men jag behöver vara kreativ för att må bra. Så konditionen är viktig för min livssituation. För att må bra.

Men hur kommer jag dit? Hur hittar jag min inre styrka att ta mig di igen? Orkar jag en gång till? Eller har jag ingen ork längre? Jag vet inte. Orken är mindre än vad den brukar vara. Att bara skita i det ligger närmare än att göra det.

Var hittar jag styrkan igen? Eller viljan att komma igen? Jag brukar inte ha så svårt att hitta den men nu är det det.

Om ni har förslag hur jag ska göra så säg dem. Kram

Ja ni jag trodde jag hade upplevt värk men icke. Under behandlingen får jag sprutor som ska kicka igång de vitablodkropparna. Har nog nämt det förut. När det kickar igång så börjar det värka i skelett. Mest i höfterna. Men jag vet att jag har skelett i hela kroppen det har jag allt känt. De två andra gångerna har det varit en värk jag klarat. Men denna gång. Fy fan säger jag. Och då är jag van med smärta. Kunde inte sitta, kunde inte ligga. Kunde stå i typ en minut. Det var som fyrverkerier av smärta som exploderar gång på gång. Jag tog citadon som jag blir helt groggy av. Men de hjälpte så jag sov typ tre timmar sedan kom värken tillbaka men jag var tvungen att vänta några timmar innan jag kunde ta mera värktabletter så fick genom lida helvetet igen. Och så gick det runt ett par gånger innan det gav sig. Jag är medtagen nu men det går åt rätt håll.

Pratade med min kontaktsköterska på Bröstmottagningen och berättade lite hur det hade varit. Hon berättade att de tre kommande behandlingar kommer att göra mera ont än de tre första. Jag sa att då måste vi ha en smärtaplan. Ska träffa dem i nästa vecka så håll tummarna.

Jag är halvvägs nu.

Kram

Behandling 3 klar. Hur gick det denna gång? Inget besök på akuten iallafall så det är ju bra. Men nä hur mycket ska jag orka? Det är frågan. I tre, fyra dagar har jag ätit, sovit, ätit, sovit. Varit på toa där emellan. Ingen ork till något. Varit rädd för nya proppar. Lyckas ta mina sprutor. Svider som fan när man tar dem. Nu är jag halvvägs. Ska jag jubla eller? Kommer jag komma igen och få ork. Bara lite orka att ta en liten promenad? Just nu känns det som att det kommer aldrig gå. Det är så ansträngande att gå från ena sidan av huset till den andra. Blir andfådd som jag har varit ute på en powerwalk i en halvtimme. Det värsta är att för att må någorlunda bra behöver jag få i mig socker. Som i kakor, godis. Snabb energi. Låter helt galet när man har så långtid jobbat på att undvika det. Men det är det bästa för att jag ska kunna sitta uppe och äta med resten av familjen. Och så måste jag få i mig något var tredje timme. Jag som hade lyckas gått ner under hundra. Börjat träna på gymmet. Fått en trygghet i min ekonomi. Allt är om kullkastat. Kommer jag tillbaka till det? Någonstans långt inne i mig tror att jag kommer tillbaka dit och lite till. Men det är väldigt långt inne. Jag vill ha ett slut på detta nu. Men har tre behandlingar kvar. De kommer vara blandat på ett annat sätt än de tre första så jag vet inte hur jag kommer att må. Förlåt min klagan. Ha det gått