Igår var jag på en trevlig träff med bujo-nördar. Pratat en massa om bujo-saker och om andra saker i livet. Hade jätte trevlig. Gick sedan meden av dem och kollade i Slöjddetaljer och så var vi på Åhléns och till slut fick jag sällskap på Max innan jag tog tåget hem. Nör jag kom hem var kroppen så trött så det kändes som den sov och så pirrade, ömade i hela kroppen. Gick och la mig var ennstund för att vila var nöjd med dagen men kunde inte. Blev liksom rastlös av pirret och ja vet inte hur jag ska förklara men som ett dunkade i kroppen. Det hög till som knivar i jämna mellanrum lite här och där. Den här värken, sjukdomen börjar påverka mitt liv för mycket nu. Orkar faktiskt inte att hela tiden kämpa emot smärtan, försöka ha ett positiv inställning till livet, vara glad. Fundera allvarligt pånatt göra som många själv medicinera med alkohol så den bedövar känslorna. Eller kanske bara dra lämna allt och börja om på nytt. Men vet ni vad då kommer jag på en sak att jag har alltid i mitt vuxna liv varit medveten om konsekvenserna av mitt handlande. Så där tog allt stopp. Om jag skulke börja supa så skulle ju andra i min närhet lida. Om jag skulke dra skulle andra bli lidande då med och värken försvinner ju inte. Jag har oxå kommit på varför jag inte har levt ut min hårdrockstil oxå varför jag inte sökte upp personer som hade samna musiksmak som jag. Visst jag har alltid gått min väg det har gjort mig stark men tyvärr väldigt ensam. Jag som älskar att vara runt andra människor dela glädje. Träffa nya människor skit kul. Jätte roligt att höra andras livshistorier. Men min sjukdom gör att jag inte kan göra det så mycket som jag vill. Vad blir man då? Jo frustrerad försöker hitta alla fel man kan om sig själv. Som det togs ett kort på oss och jag tittade inte på kortet och tänkte fan vad trevligt vi hade det. Nä jag såg mig på kortet och tänkte jag ser ju ut som en ihop sjunken soppåse. Hur kan de tycka att det är roligt att umgås med mig. Ja jag tänker på konsekvenser för andra men inte mot mig själv. Brukar få höra att jag ska vara snäll mot mig själv. Men det är jag inte. Jag är hård, fördömmande, rent ut av elak mot mig själv. Jag straffar mig själv på olika sätt oxå. Låtee mig inte göra sånt jag tycker om utan säger varför det det blir ju inte bra ändå det du gör blir inte bra osv.

Jag tycker mitt liv är fruktansvärt tråkigt. Men hur ska jag ändra det just nu vet jag inte. Självömkan nä det är inte synd om mig. Jag är ensam hur ändrar jag det då? Vet inte. För jag måste vara så jävla tråkig att ingen vill vara med mig. Jag kanske är för stark som person så folk är rädda att vara med mig. Jag kan låta övertygande om saker och ting. Men jag kan faktiskt ändra mig. Inget är skrivet i sten. Jag kan ändra mig även fast jag låter som att jag inte kan. Men jag vänder inte kappan efter vinden. Om någon tycker min åsikt är fel och förklarar varför kan jag ändra mig. Jag acceperar att man tycker, känner, vill olika saker. Jag har ingen förståelse för osanna saker. Om någon ljuger mig rakt upp i ansiktet så blir jag förbannad. Jag hatar när någon säger en sak och gör en annan sak. Raka rör gäller för mig. Ja jag vet att sanningen kan göra ont men en lögn gör ondare.

Stackare nu har ni fått läsa en massa jobbiga saker bara för att jag behövde skriva av mig. Men det är ju min blogg och ni kan ju välja att inte läsa.

Krama varandra och ha en bra söndag.