Så trött på att vara hindrad att göra det jag vill. Värken hindrar mig. Insidan är känns starkare än den har varit på många år. Men har så mycket ilska mot den jävla värken. Mitt livet hade kunnat varit riktigt bra nu om inte värken var i vägen. Vill bara gråta av ilska så dessa känslor försvinner. Jag är egentligen en glad och positiv person. Men just nu känner jag mig arg och negativ. Försöker verkligen hitta positiva saker att hänga upp mig på. Men det är jävligt svårt. Nä tror faktiskt jag ska sätta på mig hörlurarna och kör en massa hårdrock nu så kanske mitt humör blir bättre.

Ha det!

Jaha vaknade upp till ett vitt landskap idag. Vinterkängorna på igen.

Nästan en vecka på Gotland. Som gick för snabbt. Jag och barnen sa extra mycket hejdå till Rasmus. Om inte ett mirakel inträffar så var det nog sista gången vi såg honom.

Det var bra för själen att komma bort från Stockholm efter det otäcka som hände fredag den 6 april. Har gått igenom min det som hände om om igen. Känner mig lycklig lottad som lever och som inte var på Drottninggatan och fick se lastbilen och vad den hade orsakat med egna ögon. Räcker så väl med alla stämningar och känslor man hade när man tog sig i från centralstationen. Har sovit dåligt sedan dess. Eller jag har sovit med det har inte känns som det. Så är himmla trött.

Har pratat med min husläkare om fibromyalgi som hon var övertygad att jag har. Bad att vi skulle utreda om så vad fallet. Då sa hon att man inte kan sätta den diagnosen uttan det var mer en slask diagnos. Men vad jag har läst mig till så tycker jag det verkar som forskningen har kommit framåt och man kan vist diagonisera fibromyalgi och att det finns hjälp att få. Min smärta vandrar runt i kroppen stannar några dagar på ett ställe fortsätter sedan till ett annat ställe. Om det är fibromyalgi jag har måste jag tänka om hur jag tränar. Måste hitta mjukare former och inte överanstränga musklerna så värkren kan tillta. Inte så att jag ska sluta utan bara göra på annat sätt. Behöver tänka om med mycket så jag kan hålla det på en nivå så jag kan leva och må bra. Jag får söka mig vidare till någon annan doktor som är mer uppdaterad.

Lite hand arbete och pyssel har vi lyckats med. David gjorde klart sin lilla väska med ett ytterficka.

Själv har jag broderat lite men inte så mycket så jag har fotat det.

Tog en tur till favo stället som enligt webben var öppen men i verkligheten stängt. Men ett kort tog jag iallafall.

Vilken lördag. Värk som tusan i kroppen. Olika känslor kom och gick under dag efter fredagens händelse. Först blev jag arg att det var så många som trotsade polisens uppmaningar att inte åka in till Stockholm city, för jag blev rädd att någon galning skulle komma och utnyttja situationen och göra dem illa. Sedan tyckte jag det var fint att så många åkte dit och hedrade de döda och skadade.

Idag såg jag bilder på alla som hade tagit sig till Sergelstorg för att manifestera mot terroism. Då högg det till igen tänk om någon slog till igen. Men jag tycker det är bra att vi visa dem som försöker skrämma oss att vi står emot det.

Vi måste trycka ner dem som tror att skrämseltaktik är bra. Det är kärlek i alla former som kommer att vinna till slut. Våld är ingen lösning. Medmänsklighet, omtanke och tilltro är bättre lösningar. Visst vi tycker olika saker men ren onska vill ingen ha. Vi vill leva som vi själva vill vilken religon eller land vi kommer ifrån. Men för att det ska gå måste vi acceptera olikhet. Och kärlek är en sådan kraft som kan förena olikheter.

Så ordspråket eller vad det nu kommer i från.

Behandla andra så som du själv vill bli behandlad.

Är kanska enkelt egentligen.

Räddslan jag fick av att var mitt i folkmassa som springer i panik från något man inte vet vad det är utan man har hört rykten om skottlossning (som inte skedde) sitter i mig fortfarande. Har sett bilder på TV då hav av människor springer i panik och tyckt det var otäckt att se. Nu var jag en av dem som sprang. Ska åka med barnen till Gotland vi ska ta pendel till Nynäshamn. Och då har vi alltid byt på Stockholm central. Känner en räddsla att hoppa av där, men tänker göra det ändå för att det kommer inte att spela någon roll om jag gör det ensam eller med barnen. Första gången efter dena händelse i fredags kommer att kännas jobbig. Kanske lite bättre med barnen för då kan jag koncentrera mig på dem. Men jag ska kämpa emot räddslan jag har för de ska inte få vinna över mig.

Ni som var där som jag eller ännu värre var där det hände och fick hoppa undan för lastbilen och såg vad den gjorde för onska. Och ni som ser alla bilder på TV och försöker förstå vad som händer i vårt trygga land. Vi ska stå emot det vi reser oss upp och blir starkare. Vi har nu sett polisen, Säpo, brandkår, sjukvårdare, säkerhetsvakter och all de andra som finns där och skyddar och tar hand om oss kan sin sak och de kan sammarbeta. De kan aldrig hindra att det händer men finns där vi behöver dem.

Jag tror på ett tryggt Sverige.
??????????????????????????????

Jag var på väg hem från jobbet. Stod på perongen och väntade på ett försenat tåg. SMS en kollega och klagade på det fick då veta att en lastbil hade kört i i Åhléns. Gick då längre ut på perongen för att inte var mitt i folkhavet. Efter en typ halv timme utrymde de perongen gick väldigt lungt till. Vi kom upp vid Klarabergsviadukten. Kunde sitta inomhus i typ fem minuter innan vi skulle utrymma igen. Kom ut gick lite mot Kungsholmen i när heten av ett hotel Radisson. Stod där en tio minuter. Kände mig lugn med lite orolig. Men sen hände det. Ett hel hav av människor kom i panik och började springa, de lämnade sina väskor så mam fick hoppa över dem. Jag så skärrade poliser, säkerhetsvakter och poliser i insatsstyrkan som försökte lugna panikslagna människor. Jag gick över bron och tog mig ner till gångvägen längs kanalen. Fick lov att sätta mig på under bron och hämta mig. Blev så rädd. Man har ju sätt hur folk springer i panik på TV, nu var jag en av dem. Det tog ett tag för mig att samla mig innan jag beslöt mig att ta mig till Karlberg. Hade bara gått några hundra meter då en tjej stoppade mig och sa att jag behövde nog sitta ner ett tag och prata. Hon var psykolog och hette Åsa. Hon lugnade mig och tyckte det var en bra idé att gå mot Karlberg. Med lite mer kraft så tog jag mig väldigt sakta till Karlberg. Min mobil var på väg att laddas ur men hade kontakt med min mamma och även kollegor på jobbet. Samt släkt och vänner via SMS. Jobbar som telefonist på Riksdagen och har hunnit med att på väldigt många avdelningar på min tjugo år på riksdagen, så en viss räddsla var att de skulle vara någon bomb som skulle smälla där bland alla mina kollegor.

Om jag fortsätter då. Efter att kommit fram till Karlberg pratade jag med magra och snappat upp ord här och där och förstod att lokaltrafiken var avstängda. Då funderade jag vad fan gör jag nu. Måste försöka ladda mobilen. Så jag gick mot S:t Eriksplan gick in på en 7eleven butik men de kunde inte hjälpa. Köpte lite choklad och gick vidare. Kom till Lars Bengtsson ljud/video. Och hjälpte mig att ladda lite innan de stängde.
Det blev tillslut att jag linkade mig fram till Kristineberg och till min moster och sov där över natten. Exmaken och barnen kom och hämtade mig i morse och nu är jag hemma.
Idag ska jag tvätta och vila och ha kontakt med nära och kära.

Jag lever men har fruktansvärt ont i kroppen i dag. Men det tar jag för åter igen jag lever.
Jag såg inget av attentatet jag hörde inga skottlossningar men jag upplevde panik och räddsla och det räcker.

Sköt om er jag ska på påsklov nästa vecka men sedan får jag nog ta hand om räddslan för centralstationen måste ju hoppa av där för att komma till jobbet.

Ha det och krama de som är hos er.

Igår domnade kroppen efter värktabletterna och jag blev så himmla trött. Idag verkar det som de inte hjälper. Idag gör det bara ont överallt.

Joakim ringde mig och var så ledsen för han hittade inte sin bokrecension som han skrev för två veckor sedan. Tyvärr satt jag redan på pendeln när han ringde så jag kunde inte kolla i fall den hade ramlat ur ryggsäcken hos mig. Så jag mailade hans lärare och sa som det var för honom. Så jag hoppas det löser sig för Joakim. Han blev i allafall lite gladare när han hörde att jag skulle skriva till hans lärare.

Idag har jag fått sova en timme längre. Men det var lika svårt att gå upp ändå. Vi ska på nätverksträff ang vårt växelsystem (eller något sånt) och det skulle hålla på till minst halv fyra och jag slutar ju normalt halv tre så därför blev det sovmorgon.

Har tagit värktabletter så det värker inte utan det känns avdomnad istället. Vet faktiskt inte om jag tycker om det. Vet inte heller om det är bättre med avdomnad än värk. Men antar det.

Har börjar dricka rödbetejuice en dl morgon och kväll enligt rekommendationer av min husläkare. Det är för att öka blod genomströmningen och då motverka värken. Gott nä, äkligt nä. Det går att dricka och om det hjälper så är det värt det.

Ha det!

Jag jobbar på positiviteten. Kroppen och hjärnan börjar kompremissa så det är inte lika bråkigt längre. Men att ha ständigt värk är det svårt att våta positiv. Behöver ju komma ner i vikt. Och det känns som ett nästa ouppnådligt mål. Viss jag kan träna med jag får inte över anstränga mig. När det gäller maten är det oxå jobbigt. När jag har värk vill jag trösta mig och då är det himmla lätt att det blir mat eller rättare sagt smörgåsar, fikabröd och godis som hamnar i magen och det är ju inte bra när man kämpar med vikten. Har svårt att hitta de positiva sakerna i mitt liv (förutom barnen). De små sakerna som gör att man kämpar vidare med sina mål. Just nu vill jag bara skita i allt och göra det jag inte ska göra.

Flätade ett armband till mig i går.

Nu ska jag sjunka ner i bokens värld en stund.

Vi hörs!

När jag kom till spärren vid pendeltåget såg jag en kille som försökte smita in efter en annan. Eftersom jag såg det så gick jag sakta genom spärren så han inte skulle hänga på mig. Tyvärr kom det en annan kille som han hänge på och kom innanför spärrarna utan att betala. Jag blir så arg på dessa snåla jävlar.

Nu över till roligare saker. Igår på hemvägen läste jag ut min bok. Så jag bestämde mig för att ta bussen till Märsta centrum och slinka in på biblioteket och dels lämna tillbaka boken som jag läst ut och dels låna bok nummer två i serien. Upptäckte att jag hade glömt lånekortet men det funkade att låna med personnummret istället. Så efter jag har skrivit färdigt så ska jag börja på denna.

I helgen har jag pysslat en del. Gjort gammla konservburkar till fina förvaringsburkar, flätat nyckelringar med japansk flätteknik, virkat en korg av trikå. Kanske mådde mina armar och fingrar så himmla bra efter detta men själen mår himmla bra.

Vet ni vad efter har saknat mina reservnycklar ett bra tag hittade jag dem i morse när jag letade efter frimärken. Eftersom det är dem som Joakim brukar ha så skulle man kunna tänka sig att han hade tappat dem, men jag har haft en känsla att de fanns hemma någonstans och jag hade rätt. ?

Nä nu vill jag läsa om lite. Försöker vara positiv och inte tänka på värken så därför ska jag försöka skriva mest positiva saker.

Kram