Lite mer än en vecka. Har lyckas var förkyld och så har vi byt ut våra fönster så vi har haft svinkallt inne. Dessa två har ju triggat fibron. Så det känns som jag bara försökt överleva. Så inga promenader, ingen träning, slarvat med maten.

Började om idag med promenad. En lång en. Kom förbi kanonkullens nya lekplats med ett fint utegym. Där kan jag nog träna i vår.

Nu ser jag att korten är suddiga undra om jag har för bråttom när jag tar kort. Får skärpa mig med det.

Alla fönster förutom i badrummet och lilla toan är insatta. Nu ska de göra finliret runt fönstren både på utsidan och insidan. Så det är rörigt här. Min hjärna går på högvarv. Vill ju ha fint till jul. Men vi ordar nog det. Undrar bara hur jag ska orka. Hittar väl på någon lösning på det.

Ska ju hinna med promenader och träning oxå.

Ok Pia ta ett djupt andetag och tänk inte på det nu. En dag i taget. Och en sak i taget. Så går det.

En helt annan sak min yngsta son gillar verkligen bra musik. Han lyssnar på samma som mig. Jag lovar att jag inte medvetet har påverkat honom. Han har fått hittat dem själv. Men jag har inget emot att han spelar högt. Men måste lära honom ta hänsyn till de andra i hemmet som inte har samma musiksmak.

Jag kämpar på med mitt så får ni kämpa på med ert.

Kram och ha en trevlig andra advent

Livet i depression hur är det?

Ja hur ska jag säga? Man lever med en massa känslor men samtidigt inga känslor. Tankar irrar runt i huvudet. Gammla som ny tankar. Mest de jobbiga sakerna man har gått igenom i livet. Det blir ju ganska många saker när man är 50 år. Ibland men sällan dyker det upp några roliga och trevliga tankar.

Jag har tagit tag i en del av orsaken till depressionen. Värken. På tisdag ska jag till min husläkaren och få hjälp. Nu när jag håller på med rehab efter min cancer och cellgiftsbehandling så måste jag pressa lite på kroppen och då gör det jävligt ont. Och det beror på fibron. Jag försöker hålla mig undan en massa tyngre smärtstillande. Dels för man blir lätt beroende och dels vill jag spara min lever. Men i perioder måste jag accepterar att jag behöver hjälp mot smärtan så jag kan gå framåt.

Försöker undvika ordet "måste" jag försöker byta ut det till " bör" eller "borde". Jag har en förmåga att inte göra saker om man säger "måste". Behöver använda omvänd psykologi på mig för att få saker gjorda. Jag kan inte skriva "att göra lister" men rubriken "att göra" utan brukar skriva "vill göra" istället. När jag skriver upp saker i min bujo så är det inte "jag ska göra" utan "hoppas jag gör dessa". Men samtidigt kan man ju inte curla sig själv hela tiden utan man måste säga till på skarpen ibland. Nu gör du det. Punkt slut.

Som mina promenader jag MÅSTE ta minst en per dag. Det spelar ingen roll om jag inte vill. Måste bara. Går jag inte ut så kommer jag inte framåt i min önskan att bli som det var innan cancern. Men efter som jag måste så har jag långa samtal med mig själ varje gång jag ska ut. Även fast jag vet att jag mår bättre av att röra på mig. Och det är därför jag bara kommer ut engång om dagen speciellt när min värk är hög och min trots mot måste. Två jobbiga saker att övertala. Jag hoppas genom att skrivit detta kommer ut idag. Håll tummarna.

Kram

Idag gick jag inte mina promenader. Jag gjorde ingeting om jag ska vara ärlig.

Jo jag gjorde en pirogdeg som min yngste kunde göra piroger.

Jojo jag tittade på min serie Gosspi girl.

Och låg i soffan och undrade varför det är såhär. Jag är liksom ett skal. Det är tomt inom mig. Jag tvingar mig att gå två promenader per dag. Idag lyckades jag som sagt inte. Det värk överallt i kroppen

Jag undra varför jag kämpar så helatiden. För när jag kommer till ett liv som börjar fungerar rasar den igen på något sett. Jag kämpar och kommer tillbaka om och om igen. Men rasar lika mycket. Vad händer om jag inte lyckas komma tillbaka utan jag blir en vandrande vakuum. Eller en zombie som bara är utan känslor eller lust för livet. Många säger du kommer att bli bra det ta bara tid. Ok det tar tid, jag blir äldre, förutsättningar blir svårare.

Jag har en duk jag virkar har bara ett varv kvar men jag kan inte få mig att göra den. Jag har ett projekt i hobbyrummet den gör jag inte heller. Har en diamond-tavla på gång gör inte den heller. Det är tre saker jag älskar att göra. Städar inte, tvättar ibland men viker inte tvätten. Tar inte han om min fåglar som jag skulle vilja. Det går ingen nöd på dem. Men om jag hade lagt lite tid med dem så kanske de hade varit tamare. Tar inte hand om trädgården heller. Tycker om att påta i trädgården. Vet inte hur allert jag är med mina killar just nu. Är nog inte så rolig att umgås med.

Ja jag är nog inne i en depression nu. Allt som har hänt sedan beskedet om att de hade sett några skuggningar i brösten har kommit över mig. Jag går nu i gruppsamtal för att få stöd och veta att jag inte är ensam. Nä ensam att ha gått i genom en cancerresa är jag inte det vet jag. Men ensam är jag.

Opera bort brösten var förjävligt. Gå igenom cellgiftsbehandling ett helvete men att återhämta sig efter det förjävliga och helvetet är rena tortyren.
Allt går micro långsamt framåt. Ja det går framåt men frustrerande långsamt. Jag vet vad jag ska göra för att komma framåt. Det är motion. Och det är bara jag som kan ge mig motion ingen annan. Kanske någon undra hur kan jag hjälpa. Jag vet inte, jag har ingen aning. Om jag hade det hade jag bett om det. Får väl hoppas att det löser sig.

Imorgon äter vi piroger till middag stora killen kommer. Hoppas jag kan vara trevlig så det inte tycker att jag är världens tråkigaste mamma.

Ha det

Var his sjukgymnasten eller fysiketerapeuten som det heter. Fick reda på att en operation är ett trauma för kroppen. Visste det faktiskt. Och det tar minst ett halvår för kroppen att åter hämta sig från det. Och det tar år innan nervtrådarna har reparerat sig oxå. Summering av operationen är att kroppen borde ha återhämta sig efter traumat iallafall. Men nervtrådarna kommer leva sitt liv ett tag till.

Hon sa att jag hade fått hästkurer av cellgifter. Jaha inte undra på att jag mådde dåligt. Eller hade ett helvete. De bröt ner alla snabba celler så som slemhinnor, hår, ja ni förstår. Men även resten av cellerna påverkades. Jo tack jag märkte det. Men nu har håret kommit tillbaka. Men förstås så beter jag mig inte som alla andra. Det första håret brukar vara krulligt mitt är rakt. Kul med omväxling. Hon sa att blev enormt stressad av den behandlingen och att det tar tid för den att komma tillbaka man måste hitta en balans för kroppen att återhämta sig. Det där är utan fibro alltså. Jag har fibro och då är det lite mer komplicerat att hitta balansen för återhämtning. Det tar längre tid. Jag kan inte pressa kroppen lika mycket. Den stressar uppsig lättare tydligen. Men jag kommer att bli bra.

Summering av behandlingen: de gav mig cellgifter för en häst och jag är en människa. Klart jag mådde dåligt. Det kommer att gå långsamt att komma tillbaka. Måste ha tålamod. Fibromyalgia förvärrade det mesta under behandling och efter behandling. Men jag kommer bli bra. Ja den där fibron kommer ju hänga kvar tyvärr.

Eftersom har så långtid nu har varit nedbruten både fysiskt och psykiskt så måste någon säga åt mig vad jag ska göra. Visa med hela handen. Har inte den kraft och envishet som jag brukar. Så säg inte det skulle vara bra om du gjorde.... Utan säg du ska göra så här nu. Om två veckor kollar vi hur det gått ok. Jag bad fysiketerapeuten att göra så och hon gjorde det. Så nu känner jag att jag harven piska efter mig.

Vad ska jag göra då?

Jo två promenader per dag. En meditation om dagen.

Det ska jag väl klara. Låter ju inte så jobbigt. Men jag har hittills bara tagit en promenad om dagen och det var väldigt länge sedan jag försökte meditera. Jag ska lyssna på något i 23 minuter som heter kroppscanning. Aktiv vila.


Jaha då är det väl bara att sätta igång. Håll tummarna att jag klarar detta. Det ör ju första steget till att komma tillbaka till det normala.

Jag kämpar och kämpar. Mot alla möjliga motgångar. Visst jag har haft framgångar oxå. Men tyvärr mest motgångar. Jag tror på att själen lever vidare och ska lära sig något nytt i varje liv den lever. Tydligen behöver min själ lära sig motgångar.

Men vad min själ än ska lära sig blir jag irriterad på en del dumma människor som inte kan ändra sig ett minsta. Utan går vidare i samma fotspår hela tiden år ut och år in. Vad ska deras själar lära sig?

Hur många kan klara sig på 15 000 i månaden med två tonåringar. För mig är det tillfälligt jag kommer att jobba heltid igen och ha kanske 6 till 7 tusen mera i månaden. Och då kommer jag kunna spara ihop en buffert. Jag har tur att jag har en mamma med bra pension som kan hjälpa mig. Men det finns så många där ute som oxå har drabbats av sjukdom som de inte kan hjälpa och tillfälligt inte har ekonomi att klara sig. Får lämna hem, bli bidragsberoende för att få det gå runt. Som har tagit alla sparpengar och försökt att härda ut så de inte behöver lämna hem och bli bidragsberoende.

Jag har tagit mina sparpengar de är slut nu. Jag har inte unnat mig något på väldigt länge. Mina pengar går till barnen och boende. Det extra jag måste ha får jag låna till. Barnen har en far som tror att jag lurar honom på pengar. Så när jag nu när mina pengar är slut ber honom att betala mera för barnen blir det jävligt surt från hans sida. Han har bil. Jag har ingen. Visst jag bor i hus han i lägenhet. Men jag bor med mamma i det. Vi delar på kostnaden av huset. Har mindre månadskostnad än om jag hade bott i lägenhet. Därför har jag inte behövt bett något av honom förrän nu. Jag har varit sjukskriven sedan mitten av januari. Kommer nog inte jobba heltid förrän till sommaren. Det betyder att i januari blir sjukpenningen ännu mindre. Hur ska jag få honom att förstå att pengar jag ber om är till våra barn inte till mig. Jag kan gå omkring med urtvättade kläder. Äta rester när de inte är hos mig. Det är ok. Men jag vill inte att mina barn ska behöva det. Kan han inte bara betala lite mera nu. Det är ju bara tillfälligt.

Ok jag har aldrig skrivit skit om honom förut på bloggen. Jag valde att skaffa barn med honom. Har och tycker fortfarande att det viktigaste är att barnen har det bra. Att de känner sig trygga med båda sina föräldrar även fast de är skilda. De är trygga och de behöver fortfarande känna det tills de kommer ut i vuxenlivet. Jag försöker verkligen se de positiva sidorna hos honom och sudda ut det negativa för barnens skull. De känner sin pappa på sitt sätt. Jag på mitt. Det är inte viktigt för mig att de ska veta exakt varför vi är skilda. Men jag tror de ser olikheterna och förstår ju äldre dem blir. Jag är inte världs bäst på att vara mamma jag försöker. Just nu har jag extra kämpigt. Sjukskriven plus alla höjda kostnader som drabbar oss alla.

Jag kan inte friskskriva mig nu. Jag har värk 9 på smärtskalan. 0= ingen smärta alls, 10= värsta tänkbara smärta.
10 är för mig när jag inte kommer upp ur sängen därför ligger jag på 9 jag kommer upp. Men ska börja på rehab nu så jag kan komma igång med att jobba så jag kan sluta låna och be om pengar. Men vet ni jag vet inte hur det ska gå när smärtan är så hög. När jag som alla andra med fibro gör lite till ökar smärtan och jag måste pressa kroppen en massa för att komma till den mini nivå jag behöver för att kunna börja jobba. Sedan fortsätta att pressa så jag kan jobba heltid igen och sedan fortsätta så kroppen kommer i en nivå så den klarar jobba heltid länge. Sedan är det underhållning av den nivån. Jag vill bara känna att jag kan släppa lite på de ekonomiska sakerna runt barnen så jag kan koncentrera mig på att komma tillbaka. Tänk att det ska vara så svårt att förstå. Om någon läser detta och känner min ex-man prata lite med honom. Jag vill inte ha hans pengar jag vill att våra barn ska ha det bra. Han är en bra pappa. Han är trångsynt mot mig. Han behöver inte gilla mig, Han behöver inte ta hand om mig, men han behöver ta hand om våra barn när jag inte kan. Det är en fyra fem år till vi behöver sammarbeta sedan är barnen vuxna. De får bidra till hushållet de bor i. Visst kan jag kommer jag hjälpa dem. Men inte tillsammans med deras pappa.
Jag var tvungen att få ur mig detta. Jag har haft ett helvete hittills i år med några enstaka höjdpunkter. Nu kommer det bli bättre men det blir en kamp men jag klarar det som jag brukar.

Känner att jag har det bra iallafall, det finns de som har det värre.

Kram

Jaha nu har mina barn gått till sin pappa för att ha semester med honom.
De ska kryssning och upp till Hälsingland.

Vad har jag gett dem för semester hos mig. Hemester eller husmester för jag har inte kunnat ta dem någonstans.

Fuck cancer eller fuck cellgiftsbehandling det var efter den som jag blev så här orkeslös. Har börjat promenerat men det är svårt för hela kroppen värker. Vädret gördet inte lättare. Skiftar hit och dit. Varmt och kallt. Jag skulle vilja ha ett stabilt väder. Antingen varmt och soligt eller kallare och regnigt. Eller kanske bara mulet. Bara det är samma väder ett par dagar så får min kropp vila lite.

Jaja allt är inte sämre. Jag sover på natten och är vaken på dagen. Orkar laga mat, plocka ur och I diskmaskinen, tvätta, hänga tvätt, vika tvätt. Ja till och med baka surdegsfrallor. Inte allt på sammadag förstås. Men det hade jag inte orkat för en månad sedan. Så det är ju positivt. Den här värken jag har nu var ganska frånvarande under min behandling och det får jag väl vara tacksam för. Det går sakta, väldigt sakta åt rätt håll.

Så mycket jag skulle vilja göra men kroppen sätter stopp. Ibland gör jag iallafall. Men då får jag lida för det dagen efter. Kanske flera dagar efter. Jag ser dagarna gå och undrar om jag någonsin kommer tillbaka igen till mitt piggare och rörligare jag.

Hur ska jag lyckas bli rörligare när kroppen motarbetar mig. Hur ska jag komma ner till en trivsam vikt och börja tycka det känns ok. Just nu tycker jag inte om mig själv. Tycker inte om mitt utseende. Min kropp är förstor. Har för lite hår på huvudet. Har bara några enstaka ögonfransar. Finns ytters lite strån som man kan kalla ögonbryn.

Jag vet att håret, ögonfransar och ögonbrynen kommer tillbaka och jag kommer troligen gå ner i vikt. Men just nu, just denna stund tycker jag inte om mig själv för allt jag nämnde ovan. Och att jag inte ens orkar ta en längre promenad. Att jag inte orkar ta mig någonstans. Just nu kanske jag får känna att jag inte tycker om mig själv. Men det betyder inte att jag har gett upp. Jag accepterar bara att läget är så nu. Om en månad så kanske det känns bättre.

Förlåt att jag låter så negativ men någonstans måste jag få ur mig dessa negativa tankar. Försöker vara uppåt annars.

Godnatt och sov gott.

Sakta, sakta , små, små steg går det framåt. Jag klarar mer och mer. Men det går jävligt långsamt.

Var nyss på en liten promenad (lång för mig) och bena kändes som spaghetti hela vägen. Andades tungt. Men för mindre än en vecka sedan orkade jag inte gå till brevlådan så det går framåt.

Jag orkar göra en del vardagsbestyr oxå. Som i går städade jag fågelburen själv för forsta gången sedan jag började med behandlingen i februari. Ni som nu blev oroliga att fåglarna inte fått städat sedan dess kan lugna er. Killarna har städat åt dem när jag inte kunnat.

Alla säger att jag inte ska tänka eller fokusera på vikten nu. Utan bara koncentrera mig på att få tillbaka konditionen och orken. Jag tycker dem har fel. Ok jag ska väl inte överdriva och hård träna för då triggar jag ju igång fibron. Men börjar äta rätt kan jag väl göra. Jag har gått upp 15 kg på fyra månader. Inte undar på att jag är trött . Kroppen får ju arbeta dubbelt så mycket. Nä börjar dra ned på intaget nu. Har slutat med läsk, och godis hör till fredag och lördag. Även fikabröd hör till dem dagarna. Och så tallrik-metoden hälften grönsaker.

För min psykiska hälsa behöver jag gå ner i vikt. Mår inte bra av att se mig så här stor. Kläderna passar inte. Har inte råd att köpa ny kläder. Så om jag går ner några kilo så passar kläderna. Sen kan jag ju fortsätta så de blir förstora för jag har mindre kläder som väntar på mig.

Eftersom Netflix slutat att sända Sons of anarchy så fick jag serien på dvd av mina barn i födelsedagspresent. Nu har David och jag börjat titta på den. Vibskulle typ titta två avsnitt sedan göra något annat. Men David orkade bara ett. Nu är det någ dax att titta på ett till.

Ha det bra

Nu börjar ni undra hur läget är med mig. Jodå det är ok. Haft två dagar då jag varit ganska låg. Jag har vågat tittat mig i spegeln nu. Både med och utan tejp. Med tejp har jag vant mig vid och tycker det är helt ok. Men utan tejp. Har bara tittat en snabbis. Hade tänkt byta tejpen själv men fick roppa på mamma för jag bröt ihop. Jag tycker det ser ut som typ när man har tråcklat ihop ett hål på byxknäna. Men mamma säger att det ser fint ut. Jaja jag vänjer mig väl.

Har lagt ett pussel i veckan som var. Fick det av killarna i julklapp. 1500 bitar. Roligt pussel så jag har delat upp bitarna så jag kan använda den till adventskalender i år.

Annars har jag tagit det lungt. Vilat mycket. Har varit hemskt trött. Men det är väl läkningsprocessen. Fibron har varit lugn tills nu. Nu börjar den värka igen. Det har inte blivit några promenader för jag samlar på mig vätska och det kluckar när jag går. Så jag undviker det. Men på något konstigt sätt har jag gått ner lite i vikt ändå. 10 kg sedan september. Tjoho.

Nästa vecka är det återbesök. Då får jag reda på om det blir mer behandling eller om det räckte med operationen. Så håll tummarna att det räcker.

Föresten våren är på väg. Var vid Steninges handelsträdgård och köpte pelargoner.

Ha det gott tills nästa gång.

Kram