På väg till min årliga MR-undersökning av brösten. Håll tummarna att de inte hittar något.

Bara för det var jag tvungen att ta ett tidigare tåg och så måste jag komma ihåg att hoppa av på Odenplan istället för Stockholm city.

Det är lågkaloridag idag så dricker min frukost nu på tåget.

Jag vet faktiskt inte om fibro gillar värme. Värker och dommnar i alla delar av kroppen. Ungefär som när det är kallt. Så något mellanting mellan varmt och kallt tycker fibron det ska vara. Själv tycker jag det är som skönast nu på morgonen och sent på kvällen. Då värmen inte är så intensiv. Så skönt att slippa klä på sig en massa ytterkläder när man går hemifrån. Typ bara hoppa i skorna och gå.

Jag har ju lyckas gå ner fyra kilo. Står nu still. Skriver matdagbok förfullt. Även fast jag inte kan se någon viktnedgång i spegel. Tycker verkligen inte om att se min profil i skyltfönster och så vidare. Så känns det som jag har gått ner en massa. Känner mig smalare. Försöker hålla mig fast i den känslan så jag kämpar vidare. Man hamnar ju platåer under viktnedgången där man står stilla innan man tappar några kilo till. Måste bara hålla ut och se till att inte äta onyttigheter.

Ha en skön tisdag

Eller någon sådant.

Hade en helt undebar födelsedagskväll i fredags. Min kompis Pippi och hennes underbara vovve Nellie kom och förgyllde kvällen

På dagen hade jag fått en jätte fin pelagon av kollegorna. Det kommer att bli röd/orangea blommor på den. Men nu är det bara det vackra bladen

Men efter en trevlig kväll så fick jag lida. Ja min kropp sa hallå där så där trevligt och kul kan du inte ha utan att få sota för det. En utmattande trötthet och värk i kroppen i två dagar. Men fan det var värt det.

Jag blev klar med Davids korg i helgen. Nu hoppas jag och Joakim att hans smutsiga kalsonger och strumper hamnar där istället för på golvet.

Satt och tittade min absoluta favorit serie genom alla tider. Om jag har räknat rätt så är det sjunde gången jag tittar på den. Gissa vilken!

Ha det gått hoppas på en mindre trött och mindre värk dag idag.

Visar mina vita ben idag. Har lyckas kommit i en av mina egensydda kjolar.

Nä idag är det min födelsedag. Tänk att jag redan har blivit 47 år ung. Min kropp känns som hundra år äldre pga all värk den har genom gått de senaste åren. Mitt psyke känns oxå hundra år äldre efter allt jag har gått igenom. Men min själ är 25/30 år fortfarande så 47 är ett bra årtal.

Min yngste son David hade tänkt sjunga och äta frukost med mig idag. Men jag gick upp och gick iväg så tidigt så han orkade inte stiga upp.

Men det är tanken som räknas eller hur?

Han hade med sig varsin kanelbulle så jag smaskade i mig en till frukosten på balkongen och fick en kram av honom innan jag gick.

Vill tacka mamma och Moltas för det fina kortet jag fick. Jag vill även tacka moster Eva, Åke och Tiger för kortet från dem.

Ikväll får jag besök av Pirita och hennes vovve. Vi ska ha en skön kväll med mycket snack och skratt.

Ha en trevlig fredag!

Igår gick min älste son ut 6:an. Ja ni hör. Hur stor har han blivit egentligen. I höst börjar han högstadiet. Jag minns fortfarande hur det känndes man växte liksom. Lillkillen han börjar femman. Det kan man inte tro. Men en sak som är säkert hur gammla min söner än blir så blir jag inte äldre. Så de så.

Vi tog en fika efter avslutningen tillsammans med pappa Peter i Upplands Väsby centrum. Passade på att handla lite till killarna oxå

Skulle ha städat lite på eftermiddagen men sov istället. Fick lite energi och städade lite på kvällen istället.

Joakim har gjort en pall i slöjden. Han ville att den skulle vara hos mig men var inte så förtjust i att den skulle bli blompall så det fick bli en hundpall istället.

Blir så sur på folk som inte slänger sitt skräp på rätt ställe. På vägen till pendeln hade någpn dumpat denna soffa. Varför?

Ha det gått i regnet!!

Satte mobilen på två larmsignaler och min klockradio oxå. Så i dag kom jag upp i tid. På väg på vikt kontroll. Hoppas på ett kilo ner förra gången var det bara 0.3 kg. Inget att snacka om alltså. Jag känner mig smalare. Kommer i kläder som jag inte fick på mig förra året. Men så fort jag ser mig själv i profil hukar jag mig. Så som jag ser ut känner jag mig inte. Ser typ ut som 20 kg tryngre än hur det känns. Känslan och utseendet kanske faller samman någon dag. Håller tummarna för det.

Ni får ha en trevlig dag.

Jävla bra start. Sov skit dåligt till strax efter tre. Vaknade ordentligt då kollade klockan att alarmet var på som det skulle, det var den. Men ändå vaknade jag med ett ryck kl 7.37 Skulle ju har gått till pendeln 7.30 Hoppade upp ringde till jobbet och sa att jag hade försovit mig. Fixade frukost. Mackor och te som jag ätit på tåget. Min otur är med mig när jag kommer till stationen missade precis ett tåg. Fick vänta femton minuter på att nästa skulle gå. Visst har jag haft en jävla bra start på denna vecka?

Förra vecka var en kamp mot depressionen. Halva veckan stängde jag mer eller mindre in mig i lägenheten som ni har läst i tidigare inlägg. Men vände i onsdags, började smått ta promenader, plocka och dona hemma. Torsdag tom lördag tog jag minst två promenader och uppnådde stegmålet dessa dagar. Ja jag kan inte säga att jag är helt återställd men nästan. Tomheten finns där men den dominera inte. Se liksom ljust i tunneln.

I lördag åkte jag och killarna till Uppsala och gick ombord på en historiskt upplevelse om Titanic. Rekommenderar den starkt.

Nu ska jag resten av resan njuta av mitt te och lyssna på en bok

Ha en skön måndag

Ok jag brukar hitta positiva saker i det negativa. Vad är det för positivt i detta tomhet då? Det positiva är väl att det var i februari jag kände mig så här sist. Och det är ju många månader sedan. Förut var det ju tvärtom. Då det var månader sedan jag mådde bra. Jag har ju mått riktigt bra. Upplevet dagar med knappt någon värk. Gjort saker so jag inte hade klarat av för typ ett år sedan. Sett en ljusare framtid. Känt hopp och glädje. Det är ju positivt.

Men varför faller jag ner i tomheten då? Har faktiskt ingen aning. Jo kanske lite. Känner mig ensam. Ja det gör jag. Känner mig jävligt ensam. Dets finna massa människor runt mig men jag känner mig ensam. Ensam i allt. Och jag vet inte hur jag ska slut att känna mig ensam. Någon som har något förslag?

Mår jag bättre att vara hemma från jobbet? Eller mår jag bättre om jag går dit? Behöver jag vara för mig själv och vara själv med mina tankat för att komma tillbaka? Eller behöver jag sysselsätta mig så jag slutar tänka? Vad är bäst? Jag borde vet vad som är bäst för mig men jag vet inte.

Luften gick ur mig totalt i lördags. En tomhet spreds i kroppen. Nu ekar det i kroppen. Vet inte om själen gör ont eller är bara är typ avstängd. Försöker göra saker som jag tycker om, som brukar ge mig glädje som typ hålla på med min bujo. Ny månad en massa saker att göra i den. Handarbeta som virka, idag tog jag en promenad. Lyssna på bok. Ja göra saker som bruka ge mig små gnistor och på så sätt ta mig igenom tomheten. Men inget har gnistrat till. Har funderat på vad gör mig så här. Det ända jag kan komma på är att fibrovärken har suttit i ena knät och gjort mig mer handikappad än vanligt. Har haft ont i knät sedan onsdags. Och varje steg har känns som knät ska vrida sig åt fel håll.

Gick ut som sagt i dag på promenad då knät är bättre eller bra gör inte ont där längre. Nu ömmar resten av kroppen. Jo jag skulle skriva. Jag har inte tagit mig utanför lägenheten på hela helgen först i dag. Någon gnista har inte dykt upp ännu. Ska försöka hitta en liten gnista så jag kan jobba på onsdag.

Hoppas ni känner mera glädje än jag.