Mår inte speciellt bra. Vaknade med en jädrans huvudvärk och ont i halsen. Sjukskrev mig. Det ör liksom ett stort hålrum i mig just nu oxå.

Men har ändå lyckas med dagsmålet med kalorier.

Var ju hundvakt så tänkte. Har man hund får man gå ut hur man än mår. Så jag masade mig upp kläde på mig satte på kopplet. En tvecksam Moltas började traska ut genom dörren. Jag låste dörren och började gå men Moltas vägrade. Vi gick in igen försökte få honom ut på baksidan så han iallafall fick kissa lite men näpp inte det heller. Ok sa jag till honom vi väntar då. Så gick jag och la mig igen och han efter och la sig tät intill. Verkade som han var sympatisjuk med mig. Försökte flera gånger att få med honom ut. Inte fört vi ett lyckades jag muta med godis. Men han gick nog och tittade på mig mer an nosade och när jag sa att att jag var ok så nosade han lite innan han fortsatt kolla om jag var ok. Så gjorde vi hela lilla rundan. Men det viktigaste var att han fick göra sina behov så han inte skulke få ont i magen.

Tredje dagen gjord. Lycka hålla mig i under kalorigränsen idag med.

Har tränat med killarna. Joakim log hela tiden han på gåmaskinen. Såg så härligt ut. Båda killarna är duktiga. David lite mer tävlingsinriktade och vill vara starkas och bäst i allt. Men det går bra ändå. Min träning går bra. Blir bara så trött efter. Allt går liksom slowmotion.

Men på det igen.

Går dagen gick bra med att hållamig runt 1600 kalorier lite mindre faktiskt.

Har vägt och bokfört allt jag ätit.

Gör även det idag. Men problemet är nu att jag börjat tänka på mat mera än vad jag gjort förut. Kanske nartuligt så här i början. Börjar bli orolig för nästa vecka. När barnen är här. Kommer jag klara det då?

Promenader går jag. Dena helg är jag hundvakt så måste ju ut och rasta jycken.

Han sitter just nu på min mage och tycker attjag ska lägga ner mobilen

Kan man säga nej till dessa ögon.

Så får skriva meren annan dag

Mycket länge sedan jag skrev. I höst ska mitt huvudsakliga mål vara att träna och äta så jag går ner i vikt.

Träningen har jag börjat med. Minst en promenad om dagen. Två pass styrketräning. Det är inte fullskalig styrketräning ännu. Har fått några övningar av sjukgymnasten som vi sakta ska öka. Jag har två bra dragplåster så jag verkligen kommer i väg. Och det är mina killar som oxå börjat träna. Så vi gör det tillsammans.

Maten då. Den svåra biten. Var hos dietisten i dag. Vi kom översen om att jag ska högst få i mig 1600 kalorier per dag. Så jag har skaffat appen lifesum som får hjälpa mig att räkna. Men det kommer att bli tuft. Så jag tänkte att jag skulle ta hjälp av bloggen och förhoppningsvis ni som fortfarande läser den. Lite pusch åt rätt håll när jag är på väg åt fel. Heja på och så vidare.
Tack på förhand.

Vad trög man är när man börjar efter fyra veckors semester. Man går liksom på halvfart i hjärnan. Man får tänka efter några gånger innan man gör saker som brukar gå automatiskt. Men det betyder väl att man har vilat på semestern.

Energi har jag i kroppen. Det är perfekt väder för min fibro. Inte för varmt, inte för kallt. Knappt någon värk. Så skönt.

Har mycket pågång. Ska börja träna syrketräning igen. Ska ha träff med dietisten och fysiketerapeuten samtidigt för att lägga upp en plan hur jag ska gå ned i vikt.

Ska ha mitt första fyspass med fysiketerapeuten den 1 sept. Håller på att promenera en massa för att inte bli hel slut vid första passet. Det känns som kropp och huvud är lite samkörda för engångs skull. Jag orkar mer, har mer energi och är starkare. Så det kommer gå bra.

Ha det

Har tappat lusten till allt känns det som. Bryr mig inte om mig själv och andra. Trädgård eller inomhus. För att ni inte ska bli oroliga så är detta mest en känsla. Som går upp och ner. Tyvärr är den känsla ner längre än uppe. Speciellt känns det hopplöst med mig själv som ger ringar till det andra.

Jag får inte bukt med min vikt. Har testat allt möjligt men det hjälper inte. Hittar inte motivationen att kämpa. Jag vet inte hur jag ska göra. Hur hittar jag motivationen att äta rätt och röra mig rätt? Jag är trött på att kämpa. Varför går ingenting bara enligt boken. Typ ändrar man sin kost rejält äter mindre borde det hända något så man forsätter. Ökar man rörelsen och motionerar mer borde det märkas. Men näpp det märk inget. Hur fan ska jag hålla motivationen uppe då? Det kan väl bara hända lite så jag ser att det jag kämpar går åt rätt håll. Om man en eller två veckor står stilla i vikt det är väl ok det kommer ju platåer. Men hur länge varar en platå? Två månader? Jag vet inte någon lust har man inte iallafall.

Eller vad då godmorgon. Jag tycker det är piss. Vägde mig imorse har igått ner. Hur mycket jag kämpar går jag inte ner. För att gå ner ett kilo och behålla den måste jag typ gör tio gånger mer än de flesta som hade då gått ner över fem kilo. Visst man kan vara positiv jag har inte gått upp. Men vet ni den inställningen har jag haft så länge att jag orkar inte tänka så längre.

När en negativ sak kommer poppar upp i hjärnan så följs den av flera förstås. Hur är mitt liv egentligen. SKIT.. NÄ DÖTRIST. Hur ska jag vända på det då? Har ingen aning. Visst jag har ljusglimtar som jag håller mig fast i. Men varför kämpa när allt är så jävla trist. Hur tar jag mig ur detta tristess. Jag har ingen aning. Är det nån eller några som vill hjälpa mig? Det funkar inte att intala mig själv att jag har det bra och mitt liv är roligt. Fan jag är snart 50 och livet har stannat. Och det gjorde det för typ 10 år sedan. Japp mitt liv har stannat. Den präktiga jäveln som ska vara så jävla duktig och kämpa. Tänker på andra innan hon tänker på sig själv. Förlåt att jag svär. Men det är så. Vad skulle hända om jag spårade ut. Tyvärr så tänker jag på konsekvenserna innan jag gör saker och det gäller allt. Det får mig att vara präktig. Jag går omkring med ständig värk. Jag skulle kunna sätta mig på mitt stora rumpa och säga näpp jag kan inte göra det och det för jag har värk. Men jag tänker då att jag får inte in pengar så jag kan betala mina räkningar. Det blir skitit och barnen skulle få lida. Näpp så jag kämpar på. Men till vilket pris? Ja ni det vet jag inte.

Ok nu fick jag ur mig lite. Känns det bättre nopp. Men snart börjar jag jobba och de människor som ringer in till den växeln jag jobbar på kommer tro att jag är en glad skit.

Ha det gött

När man får insiketer om att man inte är snäll mot sig själv vad gör man åt dem? Hur blir man snäll mot sig själv? Säger att man är fin, man duger och man är värd så mycket mer. Jag vet inte. Men när jag kommer till insikt att jag är snäll mot mig själv så meddelar jag er.

Jag rengjorde en del örhängen igår och satte i läkarringarna i mina hål i öronen. Har fem stycken. Känns bra. Igår rakade jag benen. Nått som jag inte har gjort på länge. Hur ofta rakar ni benen ni som gör det? En gång i veckan eller flera? Ska kanske sätta på rutina att göra det typ varje onsdag eller något sådan?

Idag har jag tagit med mig till jobbett ett kitt att fixa naglarna och nagelbanden. Har inte gjort det heller på flera år.

Är det här ett sätt att börja tycka om sig själv? Hoppas det. För jag ska börja pyssla med min kropp lite mera varje vecka.

Det går bra med stegen och mina övningar från sjukgymnasten. Ska till henne imorgon igen får kanske flera övningar.

Vad tror ni om maten. Hur stor verkan har den på ens mående? Kan man få ner värken till minimalt med mat? Enligt forskning så hjälper inte det fibron. Men den kanske hjälper en att hantera fibron? Men problemet är jag hatar att planera och laga mat. Det är ett ont måste. Jag mår dåligt och blir på dålugt humör om jag inte äter regelbundet. Det har jag lärt mig genom åren. Så därför äter jag. Men ska väl stoppa i mig rätt saker då. Eller vad säger ni?

Ha det