Vill inte, vill inte gör någonting. Dwn känslan började komma krypande i lördags. Idag är den intensiv. Varje steg är en kamp mot jag vill inte. Just nu är det en kamp att sitta kvar på pendel och inte resa sig och gå hem igen. Det är några minuter kvar tills tåget ska börja rulla. Misstänker att vid varje station kommer jag ha en inre kamp att inte hoppa av och åka hem. Men vad ska jag göra hemma då? Ingen aning vill inte det heller. Vill liksom ingenting idag. Då tänker ni men gör sådant du blir glad över då. Jag brukar bli glad av att handarbeta men kan säga att det har inte hjälpt. Den enda gång i helgen då man kan säga jag blev glad var när jag såg hur surdegen hade jäst i söndags morse.

Bubblig och fin och det blev underbara surdegsfrallorna.

Nä nu ska jag nog försöka sova bort resan till stan. Kram