Allt är en kamp. Och en massa beslut. Ett litet och självklart beslut är enorma beslut för mig just nu. Som tex. man sitter och tittar på TV och känner att man behöver gå på toa. I normala fall reser man sig och går bara. Men för mig blir det ett jätte stort beslut att resa sig. Måste överväga för- och nackdelarna att gå. Det blir ett enormt beslut. Jag förklarade detta för läkaren i går. Och han sa det är normalt när man har utmattningssyndrom och depression. Det är normalat alltså för mig just nu. Men jag har haft detta i minst tre år nu. Fortfarande normalt. Det tar tid att läka. Jag måste lära mig att acceptera att det tar tid. Typ några år till. Men jag har kommit en lång bit framåt efter som jag är i gång att jobba. Rutiner är jätte bra medicin. Träna på gymmet och ta promenader är oxå bra. Så jag är på gång. Men det tar tid. Jag måste ha tålamod. Har tyvärr inte speciellt mycket tålamod längre. Är så jävla trött på att må så här. Vill inte att små beslut blir enorma beslut. Vill bara få vardagen att funka. Att vardagssysslor bara blir gjorda så de inte blir dåliga samveten som lagras på varandra. Jag kämpar varje sekund, minut, timme dygnet runt. Medvetet eller omedvetet. En evig kamp. Är så trött på det. Jag kämpar med de bra stunderna oxå. Försöker att njuta av dem. Men det är en kamp det oxå.

Jag var hos läkaren igår för att jag hade haft flera ångestattacker i helgen. Min ordinarie läkare var på semester så jag kom till en annan. Och han var bra och fick mig att må bättre och tog ett beslut att det bästa för mig var att gå och jobba halvtid. En heltids sjukskrivning var inget bra alternativ. Så han tog det beslutet åt mig kändes kanon så nu är jag på väg till jobbet. Försöker acceptera min sjukdom och kämpar vidare.

Kämpa på med era små och stora saker i livet och ha en bra dag.