Ok jag vet att ens bar växter upp och blir stora och kommer flytta hemifrån.

Men inte nu. Min son är på internat i veckorna ser honom varannan helg. Och i går får jag reda på att han kanske inte kommer hem i helgen om vädret är fint. Han ska åka omkring i traktor på åkrarna. Och han njuter nog varje minut. Men lilla mamma börjat inse att han är stor och få vara glad då hon kanske får se honom.

Men jag har hans lillebror hemma änså länge. Igår tittade vi på sista avsnittet av Walking dead. Känns lite sorgligt. Nu har vi ingen serie vi följer tillsammans. Så nu vet jag inte hur vi ska inta middagen. Vi har ju gjort det framför TV:n och Walking dead. Ska vi börja göra det vid köksbordet nu?

Vi får se i kväll vad som händer. Vi kanske börjar på en ny serie.

Idag mår jag lite bättre i sinnet. Det är liksom lite lättare. Värken är kvar men jag försöker be den vara brevid mig istället för i mig. Om jag ska förtydliga mig så försöker jag att inte få värken att ta över mig. Och göra så jag slutar leva. Jag kommer troligen alltid har värk och jag och värken får leva sida vid sida så jag kan göra saker. Som arbetsterapeuten sa ta ett trappsteg itagen. Nu pratade hon om återhämtning efter cancer att skuggan efter den får vara brevid och man bjuder den på lite te osv. Så jag tänkte att jag kunde göra det med värken oxå. Har nog ibland ett stor tebjudning till alla skuggor som finns i mig. Det kan var nedbrytande men de kan även vara stärkande för jag har ju tagit mig igenom en massa och finns kvar ändå. Och så är det ju för dem flesta. Vissa har djupare dalar att ta sig igenom. Medans andra har mindre diken. Livet är upp och ner. Och man formas av det. Förhoppningsvis lär man sig saker oxå. Men hela tiden strävar man framåt mot nya äventyr. Arbetsterapeuten pratade om att man efter en cancerresa har blivit 2.0 av sig själv. Man kan inte bli som den man var innan diagnosen. Jag tror jag är på 3.0 2.0 var efter skiljsmässan, utmattningssyndrom och diagnoserna fibromyalgia och cancergen. I 10 år harjag kämpat nä i 9 år för att inse att jag har inte samna energi, jag har inte samma styrka som innan diagnoserna, utmattning, depressioner. Jag kom till insikt med det hösten 2021. Allt började gå bra. Ekonomisk, träning, själen. Men då kom cancerbeskedet december och raserade allt. Nu håller jag på att ta sakta, sakta trappsteg för trappsteg. För att komma tillbaka till den jag var hösten 2021. Jag tror jag kan bli som jag var då mitt 2.0 version. För cancern har funnits där sedan 2015 i mina tankar mer eller mindre. Mina dalar är inte lika djupa nu som de var för ett halv år sedan. De är inte några små diken. Men tillräckligt grunda att jag kan ha en del av mig ovanför kanten.

Så denna dag känns som en bra dag och jag tänker njuta av det. Njuta av att stora sonen njuter av sin skola även fast det innebär jobb på helger och sommar lov. Njuter av min lilla son som är en verklig tonåring som jag får lära på nytt hur man plockar undan efter sig. Hur man spolar och stänger toalocket. Varje gång jag säger det säger han Men jag gjorde det ju. Och när jag visar så ser han oförstående ut. Så i tankarna gör han det men inte i handlingen. Allt ska gå snabbt och han kommer att göra det när han blir äldre. Försöker inte bli arg på honom. Ser att han försöker göra sitt bästa. Så jag njuter av att jag kan få skälla lite på honom. Snart är han för stor och flyttat hemifrån.

Nu är det dax att kolla att utrustning fungerar så jag kan jobba mina timmar.

Ha en bra dag och försök och njut av era liv.