Jag kämpar som fan. Har en jävla värk. Om man tittar på en skal mellan 0-10 där 0= ingen värk och 10= värk som du inte står ut med. Jag brukar ligga mellan 4-5 men de senaste veckorna har värken pendlat mellan 8- 10 varje dag. Det konstigaste är att jag har inte fallit ner i brunnen ännu. Det var länge sedan jag har haft så här ont så länge. De andra gångerna har jag fallit nästan handlöst ner i brunnen. Nu snubblar jag vissa dagar och reser mig igen. Inte till helt uppåt stående men iallafall. Det kommer förstås över mig, nu lägger jag mig ner och så ligger jag där tills det är bra. Men det funkar ju inte så.

Ska prata med min rehabkonator om hur min fortsatta sjukskrivning ska fortlöpa från 1 juni. Jag hoppas på fortsatt 50 % tills efter sommaren. Så jag kommer in i lunket och till och med tycker det är tråkigt. Som jag gjorde när innan jag gick upp till 50%. Jag har gjort de två största stegen från inte jobba alls till 2 timmar per dag och sedan 4 timmar per dag. Sakta sakta men säkert trots värken kommer jag framåt.

Jag vet att alla har sina fighter att gå igenom. Jag har inte värst. Men många har en partner på sin sida som stöttar och hjälper. Det har inte jag. Jag har min mamma som hjälper och stöttar men inte samma sak. Jag har två tonåringar som hjälper ibland. Den ena gör så gott han kan när han är hos mig. Men han är en 14-åring som är i sin lilla värld med skolarbete, dator och kompisar. Ber jag honom om hjälp så blir det mycket pust och stön. Men han hjälper efter mycket om och men. Tycker det är helt ok. Sedan har jag den andra 17-åringen som inte bor hemma i veckorna och kommer till mig varannan helg. Han verkar tycka att det är ett ont måste att vara hemma under helgen och är ännu svårare att få hjälp av. Jag som trodde att hans intresse för lantbruk skullegöra honom intreserad av lite trädgårdsarbete. Men det verkar som om man inte har en stor åker med traktor så är det inte intressant.

Så vad jag vill säga även fast jag har när och kära och ett gäng kompisar på nätet så känner jag mig ensam. Skulle vilja dela glädje och sorg med någon. Visst jag kan lägga upp en profil på någon dejtingsajt. Men man ska ju orka dejta. Men nu har tanken kommit så om den få gro så kanske jag blir redo om ett par månader. Men hur ska denna någon tycka om min avsaknad av bröst. Jag får ta det sedan.

Ha en bra dag