Hans mobil är lagad och jag ska hämta den efter jobbet idag.

Var hos terapeut nu på morgonen. Han påminde mig om vilken resa jag hade gjort. Hur jag har klarat av svårigheter och hur jag har gått vidare. Kände mig nästan som en superkvinna. Vilka berg jag har bestigit för att kunna sitta här nu och skriva om det. Men ändå känner jag frustrerad på mitt liv. Hatar att jag måste balansera så himmla mycket med allt. Ja jag vet att livet är en balansgång. Men innan fibron så behövde jag inte tänka om jag skulle orka att ta en promenad och samtidigt orka jobba en hel vecka. Då kunde jag visst bli trött av en lång promenad men efter att vilat lite så var det bara att köra. Nu kan jag ju inte det för tröttheten av promenaden kan hålla i sig i dagar. Visst blir man frustrerad. Ser andra familjer gör en massa roliga saker med sina barn på helgerna. Men jag måste hämta krafter på helgerna för att orka veckan som kommer.

Fy så tråkigt allt låter. Jag vill inte vara tråkig. Vill inte ha tråkigt. Vill ha roligt. Vara rolig. Men fan fibro att du hindrar mig.

Jag är iallafall lite piggare idag än jag var i går.