Ojoj vilken kamp jag för med mig själv varje dag när jag ska gå upp. Kroppen känns uråldrig medans själen känns ung. Vill göra så mycket som denna kropp inte orkar. Ibland önskar jag att någon (denna någon) skulle kunna komma och vara min kropp en eller två dagar. Jag är med liksom men någon annan gör det jag vill göra. Våren står för dörren. Vill fixa balkongen, plantera om blommor, när de har doppat vill jag tvätta fönster. Vill göra en storstädning i lägenheten. Vill fixa ordning i klädkammaren. Vill fixa min vävstol, har köpt saker som gör att jag kan komma igång med den. Har en massa pyssel i skallen jag vill göra. Börjar bli rädd för att jag inte ska orka min pysselhelg som jag sett framemot i ett helt år. Börjar fundera på kommer jag någonsin klara av att jobba 100%. Har ju svårt med 50%. Snart har jag varit sjukskriven i 180 dagar då kommer försäkringskassan att säga att jag är frisk nog att jobba 100%. Då är jag absolut inte redo. Vet inte ens om jag har unikt upp i 75% till dess. Orkar jag med en gång till med minimalt med pengar? Så många frågor snurrar i mig just nu. Jag får väl hoppas på vädret ska bli mer stabilt. Att temperaturen blir mer stabilt. Då kanske värken lättar.

Jag behöver gå ner i vikt också. Men det är svårt att träna när det värker. Det är himla lätt att tugga i sig något onyttigt när det värker som tröst. Och då är det jätte svårt att gå ner då. Samtidigt som jag vet att i längden så blir värken bättre om jag tränar och äter mindre så jag går ner. En ond cirkel alltså. Jag köttar på. (Köttar=kämpar)

Hoppas ni har det bättre KRAM