Igår fick jag min sista cellgiftsbehandling. De drog ut picclinen oxå. Efter som jag tog kortison igår iför behandlingen så sov jag ytters lite inatt. Men det vat sista gången. Har inställnigen att jag aldrig kommer att få cellgiftsbehandling någon mer gång i mitt liv. Lättare att tänka så.
Under, innan och efter så var det tre sjuksköterskor som kom och gratta mig för jag har tagit mig igenom hela behandlingen. Har tydligen haft extra jobbigt. De gav mig muntliga tapperhetsmedaljer i jätte sorlek. Jag trodde jag hade haft en normal behandling, men tydligen har fibron gjort att det blivit värre. Jag har tänk under hela behandlingen att detta var förebyggande och att den hade inte spridis och när det är över när det är slut. Det är det som fick mig att stå ut. Har tänk på dem som får cellgifter och har cancer som har spridits och inte vet om behandlingen funkar. Det måste vara värre.

Ok nu ska jag ta det lungt några dagar och låta biverkningar komma och gå. Sedan är det dax att få upp flåset så jag orkar börja gå promenader. Och så småningom komma tillbaka till vardagen med allt det innebär med jobb och hushållsarbete osv. Det är en lång väg. Har ett bröllop i september och så hoppas David och jag att jag orka gå på Europe när de är på Gröna Lund den 22 september.

Sedan måste jag ta tag i vikten oxå. Miska socker intaget. Men det ska nog gå efter att cellgifter försvinner. De gjorde mig extremt sugen. Och när jag kommer igång och röra på mig så försvinner nog en del kilo som jag gått upp.

Näst grej är att få tillbaka styrkan i händer och och armar så jag kan börja virka och sticka igen. Nu virkar jag så löst så det blir så sladdrigt. Och jag kan inte pyssla med minatyr saker ännu. Men när mamma och David åker till Gotland tar jag fram ett puzzel på 2000 bitar.

Ha en underbar midsommar