Jaha verkar som jag har lyckas ta mig igenom behandling 5 av 6. Bara en kvar. Behövde inte åka ambulans denna gång. Det ör ju positivt. Men om jag ska beskriva hur det känns att få cellgifter så kanske detta är ett sätt.

Tänk dig att det är en liten gubbe eller gumma med små lego bitar som först river ner dig och sedan lite sakta bygger upp dig. De måste trycka och passa in bitarna lite här och där. Och då för det ont. Men det knäpper till lite här och där när det passar. Man blir väldigt trött av detta. När man tror de är klara så inser man att de har byggt utifrån och in så nu sätter de igång med skelettet och f...n vad det värker till då.

Och allt detta sker under en till en och halv vecka. Sedan hämtar man sig och så är det igång igen.

Men vet ni efter nästa gång så ska de vara klara och lämna mig ifred. Då kan jag själv få bygga min kropp igen.

Denna gång var bättre än förra men känslan att inte orka mer är starkare även fast jag vet att jag är framme snart. Tror känslan att bara vill vara färdig med detta är så stark så jag har lite svårt att tänka bara en gång till. Psykiskt är jag färdig med detta nu och då finns inte en gång till fast den finns där. Håll tummarna att när värken laggt sig så får jag några fina dagar som gör att jag orkar den sista oxå.

Ojoj vilka fina killar jag har. De ställer verkligen upp när mamma behöver. Min lilla skäller till och med på mig att jag inte har plockat undan efter mig. Jag har nog lyckas uppfostra dem till omtänksam killar iallafall. Ibland mitt i tonåren är det svårt att se det men ibland lyser det igenom. Älskar dem mer än jag kan säga.

Ha en bra dag