Eller vad då godmorgon. Jag tycker det är piss. Vägde mig imorse har igått ner. Hur mycket jag kämpar går jag inte ner. För att gå ner ett kilo och behålla den måste jag typ gör tio gånger mer än de flesta som hade då gått ner över fem kilo. Visst man kan vara positiv jag har inte gått upp. Men vet ni den inställningen har jag haft så länge att jag orkar inte tänka så längre.

När en negativ sak kommer poppar upp i hjärnan så följs den av flera förstås. Hur är mitt liv egentligen. SKIT.. NÄ DÖTRIST. Hur ska jag vända på det då? Har ingen aning. Visst jag har ljusglimtar som jag håller mig fast i. Men varför kämpa när allt är så jävla trist. Hur tar jag mig ur detta tristess. Jag har ingen aning. Är det nån eller några som vill hjälpa mig? Det funkar inte att intala mig själv att jag har det bra och mitt liv är roligt. Fan jag är snart 50 och livet har stannat. Och det gjorde det för typ 10 år sedan. Japp mitt liv har stannat. Den präktiga jäveln som ska vara så jävla duktig och kämpa. Tänker på andra innan hon tänker på sig själv. Förlåt att jag svär. Men det är så. Vad skulle hända om jag spårade ut. Tyvärr så tänker jag på konsekvenserna innan jag gör saker och det gäller allt. Det får mig att vara präktig. Jag går omkring med ständig värk. Jag skulle kunna sätta mig på mitt stora rumpa och säga näpp jag kan inte göra det och det för jag har värk. Men jag tänker då att jag får inte in pengar så jag kan betala mina räkningar. Det blir skitit och barnen skulle få lida. Näpp så jag kämpar på. Men till vilket pris? Ja ni det vet jag inte.

Ok nu fick jag ur mig lite. Känns det bättre nopp. Men snart börjar jag jobba och de människor som ringer in till den växeln jag jobbar på kommer tro att jag är en glad skit.

Ha det gött