Livet i depression hur är det?

Ja hur ska jag säga? Man lever med en massa känslor men samtidigt inga känslor. Tankar irrar runt i huvudet. Gammla som ny tankar. Mest de jobbiga sakerna man har gått igenom i livet. Det blir ju ganska många saker när man är 50 år. Ibland men sällan dyker det upp några roliga och trevliga tankar.

Jag har tagit tag i en del av orsaken till depressionen. Värken. På tisdag ska jag till min husläkaren och få hjälp. Nu när jag håller på med rehab efter min cancer och cellgiftsbehandling så måste jag pressa lite på kroppen och då gör det jävligt ont. Och det beror på fibron. Jag försöker hålla mig undan en massa tyngre smärtstillande. Dels för man blir lätt beroende och dels vill jag spara min lever. Men i perioder måste jag accepterar att jag behöver hjälp mot smärtan så jag kan gå framåt.

Försöker undvika ordet "måste" jag försöker byta ut det till " bör" eller "borde". Jag har en förmåga att inte göra saker om man säger "måste". Behöver använda omvänd psykologi på mig för att få saker gjorda. Jag kan inte skriva "att göra lister" men rubriken "att göra" utan brukar skriva "vill göra" istället. När jag skriver upp saker i min bujo så är det inte "jag ska göra" utan "hoppas jag gör dessa". Men samtidigt kan man ju inte curla sig själv hela tiden utan man måste säga till på skarpen ibland. Nu gör du det. Punkt slut.

Som mina promenader jag MÅSTE ta minst en per dag. Det spelar ingen roll om jag inte vill. Måste bara. Går jag inte ut så kommer jag inte framåt i min önskan att bli som det var innan cancern. Men efter som jag måste så har jag långa samtal med mig själ varje gång jag ska ut. Även fast jag vet att jag mår bättre av att röra på mig. Och det är därför jag bara kommer ut engång om dagen speciellt när min värk är hög och min trots mot måste. Två jobbiga saker att övertala. Jag hoppas genom att skrivit detta kommer ut idag. Håll tummarna.

Kram