Igår hade jag gett mig tusan på att röja och damma hela lägenheten innan jag la mig. Lyckades med det. Men hade ett litet knep. Röjde ett rum i taget. Belönade mig med en kvar paus och några slurprar rosévin.

Idag efter mycket om men så dammsög jag hela lägenheten på en gång. Nu värker hela kroppen och jag är helt slut. Tycker att belöningen med rosévin så här mitt på dagen inte är det bästa. Så vad ska jag belöna mig med då förutom en välförtjänt paus innan jag torkar golven? Ett glas vatten kanske?

Jag har tydligen semester nu. Fyra veckor framåt. Igår var jag glad för det idag nä vill inte. Men ändrar nog mig i eftermiddag när barnen kommer. Och speciellt på måndag då vi åker till Gotland!

Någon har sagt att man kommer att kunna leva med sorgen. Man accepterar den liksom. Men just nu vill jag inte accepterar döden och sorgen vill dra tillbaka tiden så jag kan prata förstånd med gubben att han gör mer illa av att dö än att leva. Vi skulle ju leva 40 år till tillsammans. Vi skojade om det veckan innan han dog. Förstår inte, kommer nog aldrig aty få reda på det heller, vad som var droppen som gjorde att han beslutade att avsluta livet. Han hade ju kärleken. Brukar man inte säga att den övervinner allt. Men tyvärr finns det ännu starkare krafter som drar ner en. Under de 15 år vi var ifrån varandra sa han att hans största misstag i livet var att han hade förlorat mig. Han fick mig tillbaka, jag släppte in honom i mitt liv, släppte in honom mina barns liv. Han sa att han ville vara en del av det. Vara med mig och se barnen växa upp. Bli bonus pappa, bonus farfar. Bli gammal med mig. Han blev nästa 43 år. Det är inte gammalt. Jag kommer nog leva 40 år utan honom. Uppleva barnens uppväxt. Kanske bli farmor men utan honom. Jag kan inte säga att det största misstaget i mitt liv var att jag förlorade honom. Han valde att lämna mig här på jorden själv utan honom. Han valde inte att bara lämna mig för en annan eller något sådan utan han valde slutet. Ja jag kanske träffar någon ny inte vet jag just nu känns det som en omöjlig sak. För gubben uppfyller alla mina celler. Vill inte acceptera att han inte finns. Men jah måste för att kunna leva vidare. För att bli en bra och glad mamma till grabbarna.

Nu har jag fått skriva av mig lite. Sorgen kommer och går. Ibland tar den över. Ibland kan jag leva med den. Det kommer nog en tid då jag kan leva med det och att sorgen inte tar över totalt.

Ha en bra helg!