Idag har det gått på jävla år sedan du bestämde dig för att lämna detta liv. Två tuffa år för mig. Säkert för andra oxå. Men jag tänker vara egoistisk när jag skriver och bara utgå från mig. Det är iallafall min blogg. Du lämnade mig ensam. Har kämpat och kämpat och kämpar fortfarande med allt. Livet är tuft. Ibland i de mörkaste stunderna funderar jag på om det är lättare att göra som du. Avsluta livet. Men varje gång så har jag insett att jag bara skulle lämna eländet vidare och det är bättre att kämpa vidare. Du det finns riktiga fina ljuspunkter i livet. I helgen var jag på ett event. Vissligen kunde jag inte riktigt bortse värken men det andra eländet försvann. Älskling jag kände mig hel och lycklig och det höll i sig i typ två dagar efter. Jag kanske skulle ha kunnat stötta dig bättre i dag än för två år sedan. Psykiskt är jag starkare nu. Fysikt är jag nog sämre. Har ont i kroppen hela tiden. Min terapeut säger att ilskan som finns i den som tar sitt liv överförs på de som är kvar. Som tur är var jag inte ensam kvar efter dig utan det är nog flera som har fått en del av din ilska. Eller ångerst skulle jag säga. Men du vad som än hände de sista månaderna i ditt liv vet jag våra känslor till varandra var starka. Mina är det fortfarande. Men du kommer aldrig förstå att jag valde mina barn före dig. Om du hade väntat så hade de vuxit upp och vi hade kunnat bli gammla tillsammans.

Livet går upp och ner. Ibland går det bara. För mig just nu så är dalarna och topparna inte lika långt ifrån varandra. Flyter på ganska bra. Idag ska jag tillåta mig att sörja. Låta sorgen ta utrymme. Men bara idag. Sedan ska jag försöka leva ett år till utan dig innan jag låter sorgen ta över. Du finns hos mig jämnt ändå. Älskar dig Fredrik. Hoppas du har funnit den frid du längtade efter.