Kroppen känns helt tom. När jag går känns hela kroppen som spaghetti. Är glad att jag inte faller ihop. Min terapeut sa att det är viktigt att jag gårr till jobbet så att inte depressionen tar över. Men det blir svårare och svårare att kämpa. Depressionen är i mig och hålla den under ytan och inte låta den ta över är jätte jobbigt. Jag ska verkligen kämpa.

Det som hände i helgen med min granne gör mig ledsen för jag betraktade henne som en vän. Det tar extra mycket på en när man blir påhoppad av en man håller av. För er som inte är vän med mig på FB så skrev jag detta i lördags.

"Här kommer jag från frissan som jag inte har varit hos på ca två år. Träffar på en granne som frågar hur jag mår. Jag svarar ärligt att jag mår dåligt och har ont i kroppen. (Vi har pratat om sådant här förut) och berättade att jag tyvärr har fått gå ner till halvtid för att orka. Vet ni vad hon svarar. Vem ska betala din pension har du tänkt. Du vabar och är sjukskriven hela tiden. Du bara inbildar dig du får bita i hop som vi andra gör. Jag blir så irriterad på detta okunighet om psykisk ohälsa att man tror att man kan vräka ut sig vad som helst till en bara för det inte syns utanpå hur man mår. Jag svarade henne iallafall att jag tänker inte diskutera detta med dig och sa hej då. Om hon eller någon annan skulle se hur det ser ut på insidan skulle hon/de undra hur fan kan hon stå upp."

Vem vet hon kanske tror att hon hjälper mig genom att säga så. Har faktiskt stöt på sådan människor förut. Men de kanske ska lära känna mig först och om de hade gjort det så skulle de veta att jag kämpar som fan själv.

Ny dag, nya tuffa utmaningar. Jag kommer klara mig igenom denna dag och vecka på något sätt. Jag hoppas ni har det lättare bara.