Idag var det verkligen en kamp i mig för att få iväg mig. Ville inte gå upp. Ville ligga kvar i fosterställning dagen ut. Lyckades ta mig upp. Klä på mig och äta frukost. Under tiden åkte känslor runt i kroppen och en inre röst, som jag ignorerade, så gå och lägg dig. Lyckades ta mig ut ur lägenheten och mana mig själv att ta ett steg till, ett till. Tills jag kom förbi cykelgaraget då ändrade jag strategi. Nu är det fler steg hem än till pendeln så gå. Nu sitter jag på tåget som står på stationen i Märsta och väntar på att avgångstiden ska infalla. Säger till mig själv sitt kvar. Antagligen får jag säga åt mig själv att inte hoppa av vid varje station. Det brukar inte vara så svårt. Men tanken finns att hoppa av och åka hem till sängen. Har aldrig hänt och får hoppas att det aldrig sker heller. Jag har redan börjat peppa mig om träningen i kväll. Ser framför mig att jag kommer hem, byter om, ta cykeln till träningen, träna, cykla hem, ta en lång dusch med lite spa. Låter väl bra.


Här kommer en bild på min mandala queen