Nu behöver jag skriva av mig lite så förlåt om jag låter gnällig.

Vaknar med tryck över bröstet. Det är ångesten som påminner mig att jag lever. Känslan jag har är det i dag jag bryter ihop och ligger kvar här tills det går över. Men lite positiva tankar så kommer jag upp ur sängen. Trycket/värken sprider sig ut i armarna som känns två blyklumpar som man försöker röra. Inte så himmla lätt. Fortsätter med positiva tankar för att komma vidare. När jag reser mig sprider sig trycket/värken vidare genom ryggen. I ryggslutet hugger det till innan det fortsätter ner i låren som känns som någon knyter något runt dem. Det fortsätter ner till fötterna. Glömde säga att händerna får sitt oxå. Det här går inte långsamt utan det far upp och ner i hela kroppen hela tiden. På något sätt tar jag mig ur sängen och klär på mig och äter frukost. Tar mig till pendeln så jag kommer till jobbet eller på helgen upp ur sängen och försöker göra de vardagsbestyr som inte blev gjorda i veckan. Så det spelar ingen roll om det är vardag eller helg. Trycket/värken finns där varje dag. En del säger till mig att jag ska bita ihop eller att jag är lat. Om jag inte bet ihop hade jag inte kommit upp ur sängen. Lat nä ni det är jag inte. Jag blir ledsen när min kropp strejkar när jag vill göra mera.

Så här har jag det varje dag. Kämpar på för att få ett så bra liv som möjligt. Vill leva, vill ha ett aktivt liv utan att behöva ha värk. Det syns inte utanpå men det finns där iallafall. Och det är många som mår på likande sätt.

Nu ska jag ta mig genom denna dag och hoppas i morgon är en dag då jag vaknar och bara stiger upp utan att ha panikkänsla eller värk. Någon dag kommer jag att göra det och det är den dagen jag kämpar mot.