Lyckades komma, vara och hem från jobbet i dag. Var även med på Davids utvecklingsamtal. Peter och jag kan vara stolta över honom. Det dem påpekade var att han var för snäll mot sina kompisar och då hamnade i lite saker som man inte får göra.

Tänkt lite ni som känner Peter. Peter och jag hade många fina år tillsammans och vi har lyckad göra två helt underbara barn tillsammans. Behöver bara skriva av mig en del av mina tankar och så om min älskling. Jag glömmer aldrig vår bröllop var så lycklig och trodde verkligen att det skulle hålla livet ut. Mammas pappa sa till henne att man kan älska flera i sitt liv. Gubben och jag skulle inte ha träffas om Peter och jag fortfarande var gifta. Men vi gjorde det och kärleken blommade upp igen och var väldig stark men inte tillräckligt. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Peter och jag är vänner nu och han stöttar mig i min sorg. Vi vill att den andra ska må bra för vi vet att vårt mående påverkar våra barn. Och hur dem mår är viktigast för oss nu.

Nu tror jag att jag har skrivit av mig. Jag ska försöka återgå till handarbetet istället. Tog faktiskt upp virknål de sista tio minuter på jobbet. Så ikväll ska jag försöka montera kon. Den måste iallafall vara klar till söndag.

En helt annan sak så hade David ingen gympa idag pga att idol-Jens Hult var på besök. David tog autografer både på papper och arm

Och så här glad var han efter näsblod och två vunna matcher.

Joakim var mindre road

Det är dem här två jag lever för.

Sov tydligen i natt. Men det gjorde ont att vakna i imorse och inse ännu en dag utan min älskling. Jag kommer aldrig mer vakna upp och se att jag har fått en morgon hälsning från älsklingen. "Godmorgon min solstråle eller Godmorgon min prinsessa eller Godmorgon min guldklimp" aldrig mer. Och när mobilen ringer hoppas jag på att det är han som ringer varje gång blir jag besviken och verklighet kommer emot mig att han kommer aldrig att ringa mer. Det gör så jävla, förbannat ont.

Jag vet att han ville att jag skulle må bra. Han sa alltid när jag lät glad så blev han så glad. Så jag ska på något jävla sätt ta mig igenom detta och försöka bli gladare igen för hans skull. Men säg aldrig till mig att jag är stark. Hatar verkligen det ordet. För även fast jag är stark så behöver jag nu få vara den svaga som andra tar hand om. Så vänner var så vänliga och ta hand om mig nu jag behöver det. Det är himmla tur att den här tekniken finns för annars hade jag nog isolerat mig totalt.

Denna vecka har jag inte barnen men nästa. Vet inte om jag klarar det praktiska runt dem men ska försöka. Vet i bakhuvudet att Peter kan ta dem om jag ber honom. Men de behöver mig och jag behöver dem. Så ännu en gång jag behöver era stöd för att klara detta. Ett samtal, ett meddelande eller kom över och ge mig en kram. Kanske hjälpa mig med praktiska ting som att till att jag äter

Snart får jag nog beskriva handlingen på denna blogg om mitt känsloliv istället gör handarbete.